Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 11 Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 1l Juni.
Såsom lefwande Fadren har sändt mig, och jag lefwer för
Fadrens skull, så ock den som äter mig, han skall ock
lefwa för min skull. Joh. 6:57.
Det wäsendtliga, ja, sjelfwa wäsendet i den nya menniskan, hwaraf
wi ock heta christna, är, att Christus blifwit wårt hjertas lif och
lifsbehof — Christus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren,
wännen för andra wänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är
oss det nödigaste och ljufligaste, det wittnar, att wi äro christna, att wi
hafwa ätit af lifwets bröd och dessmer hungra — druckit och dessmer
törsta. Då en christen tänker på, hwad som isynnerhet utmärker hans
nya lif och utgör det största deri, så är det detta, att han blifwit bekant
och förenad med Frälsaren, att Christus blifwit hans hela lifs föremål,
hans A och O, hans första och sista. I hans nya lif är Christus solen,
af hwilken allt upplyses och bestrålas, och omkring hwilken allt rör sig.
Christus, funnen, är hans glädje, och Christus, förswunnen, hans sorg
— kortligen: Christus är hans lif. Deraf igenkännes en christen. Här
äro isynnerhet twenne omständigheter att märka, först att det nu blifwit
oss en ny natur att wara angelägna om Guds wänskap. Då wi förr
woro helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behof
och önskningar: Hwad skola wi äta? hwad skola wi dricka? är nu wår
idkeliga hufwudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds wänskap?
Detta är likasom andedrägten eller hjerteslagen i den nya menniskan.
Men märk, detta måste rent af wara din nya natur — icke en tillfällig
omsorg, utan en genom hela ditt lif fortfarande natur, att du är först
och sist bekymrad om att hafwa din Guds wänskap. Det kan wara
mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Äfwen kan
sjelfwa denna omsorg om Guds wänskap genom tillfällig förströelse wara
afbruten. Men snart wakna wi deröfwer med desto större bekymmer;
ochh att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och öfwerhufwud
taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den
nya menniskan och alldeles icke är af kött och blod, utan rakt stridande
mot wår natur. Den andra omständigheten är, att uti ditt bekymmer
om Guds nåd ingenting annat har blifwit din tröst än Christus,
Christus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Der har du
ditt tillhåll, ditt lif, din spis och din förnöjelse. Detta war det, som
Christus mest talade om: "den af mig äter" — "den till mig kommer"
— "den, som gömmer mitt tal" — "den, som tror på mig". — Det är
starka, eftertryckliga ord om denna hufwudvunkt, då Christus säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
