- Project Runeberg -  Betraktelser för hwar dag i året /
342

(1897) [MARC] Author: Carl Olof Rosenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 19 Juni

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dig." Han wisar, att hans kärlek är makalös och oförliknelig,
alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och
barmhertighet, som Herren Gud bewisat det menskliga slägtet allt ifrån
skapelsen, nemligen hans eget wäsendes särskilda kärlek — en kärlek, som
ännu ingen menniska kunnat begripa, emedan ingen har erfarenhet af
något, som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela öfriga
wäsende, omätlig, oändlig och oomfattlig. Af denna sitt höga wäsendes
kärlek skapade Gud menniskan, så kostligt utrustad och så rikt omgifwen
af allt, hwad hon kunde behöfwa, hwarom hela naturen talar. Af
denna kärlek sände Han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom
brott emot Skaparen ådragit sig en rättwis fördömelse. Såsom Christus
säger: "Så älskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son". Af
denna kärlek är det, som Han icke blott emottager de största syndare,
utan ock sjelf söker dem; såsom Christus säger, att fadren lopp emot sin
owärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och
utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son war
död och har fått lif igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar:
Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn. Men hwem kan begripa
eller uttala denna kärlek? Johannes kunde härom icke uttrycka sig
annorlunda, än att Gud war fjelfwa kärleken — Gud är kärleken. Detta
war nu den första grunden, hwarföre Gud åtminstone aldrig kan
förgäta oss eller upphöra att tänka på oss.

Den andra omständigheten, hwarpå den käre Guden här fäster sitt
arma Zions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet af modrens
lif.
Han säger: hennes lifs son. Meningen war fullständigt uttryckt
blott med ordet barn; detta tillägg: hennes lifs son, skulle blott
påminna om en för modershjertat mycket närgående omständighet. Men
då Herren med alltsammans will uttrycka sitt eget hjerta och förhållande
till menniskan och icke kan särskildt påpeka en omständighet i bilden,
som icke skulle ega motswarighet i det, som med bilden afmålas, så
finna wi här en högst märklig och tröstrik erinran. Menniskan är den store
kärleksrike Gudens lifs son. Eller hwadan är menniskan kommen? Hwadan
äro wi? Detta besynnerliga slägtet på jorden, som heter menniska,
hwadan är det kommet? Är icke menniskan Guds lifs son? Detta är
nu den djupa grunden, hwarföre Gud icke kan helt förgäta oss.

Om ock någon qwinna wore
Så owärdig moders namn,
Att hon hat till fostret bure,
Det försköte ur sin famn,

Gud ett annat sinne bär
Emot barnen — hör och lär!
Han ser neder till de arma
Och will gerna sig förbarma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:53:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/betrakt/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free