Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 20 Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 20 Juni.
Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti
ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och
sanningens osyrade deg. 1 Cor. 5:8.
Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas
tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det
förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel. Hwad
är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har
det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna! Många läsa apostelens ord om
surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan
ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar
och en af oss. Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will
hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det
med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte;
ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ
förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya
testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa
syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller
icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan
surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will
sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden,
ljuset och mörkret. Detta finner man först af sjelfwa orden i
grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott
har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och
laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda
onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och
lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka
motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka
ord Luther sålunda förklarar: "Renheten är, när man lefwer och gör
rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man,
icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att
det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med
falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer
rättsinnigt och riktigt efter Guds ord." Men det är isynnerhet af
sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast
framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och
bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
