Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 30 Juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett hjerta, som icke kan lefwa utan näringen af försoningens ord,
är sålunda det säkraste wittnesbörd om ett andligt lif och en fortgående
bättring; ty det är just den lefwande syndakännedomen, som werkar detta
beständiga behof af nåd och af nådens ord. Ja, är icke det ett
märkwärdigt tecken, att en menniska, som ingenting så mycket studerar, läser,
hörer och betraktar, som just detta nådens ord om Christus, likwäl aldrig
kan deri blifwa fullärd, aldrig kan minnas och behålla detta? Annat,
som jag lärt från trettio, fyratio år tillbaka, det kan jag minnas och
behålla, men icke detta käraste stycke, som jag mest och dagligen studerar.
Wittnar icke det, att min tro blifwit något annat än kunskap, då dess
näring så förbrukas och förgås, likasom den mat jag äter? Då
deremot andra andliga menniskor ingenting så litet behöfwa som detta
försoningens ord, det är något, som de hafwa en gång lärt och nu
weta och wilja derföre nu höra något annat. Dessa kunna icke nog
förundra sig öfwer de förra, swaga och besynnerliga själarna, som aldrig
blifwa mätta på ordet om nåd; och de mena derföre gerna, att det
är ett sjukligt folk, som icke gör några framsteg, utan stannar wid första
stycket, föraktar lagen, förmaningarna och helgelsen m. m. O, om de
wisste, hwad detta deras förstånd förråder om dem! Lefde de sjelfwa
under Andens tuktan i sann öfning af bättring och tro, så skulle de ju
weta, att det är twärtom just derföre, att Anden dagligen drifwer och
tuktar hjertat för all qwarboende synd, och att lagen går så djupt på
det inwärtes förderfwet, att menniskan aldrig kan få ro och tröst i sin
fromhet — det är derföre, och blott i sådana fall själen idkeligen på
nytt behöfwer ordet om nåden och Christi försoning. Ja, jag förstår
det icke riktigt, men något besynnerligt är det med de själar, som aldrig
kunna blifwa fullärda i det stycke, som de mest studera; men det säkra
är, att på sådana själar sannas Christi ord, att hans kött är deras
mat - deras mat - och då hafwa de hans wissa försäkran, att de ock
skola ewigt lefwa "för hans skull". Och om någon bekymrar dig för
den egenskapen, att hans kött, hans försoning, är din beständiga själsmat,
må du trösteligen påminna dig din Herres ord: Mitt kött är den rätta
maten. Men den åter, som icke har ett sådant hjerta, utan i detta
lifsämne är utlärd och kan nu blifwa lika lifwad af ämnen, som åtminstone
aldrig kunna utgöra lifwets bröd— såsom Pretorius säger: "De äro lika
lifwade af Syrach som af Paulus" — sådana själar hafwa wisserligen
ett betänkligt tecken, att de icke hafwa i Christi försoning sitt lifsbehof och
sin näring. Den, som icke will uppsåtligen sky ljuset, må wäl stanna för
detta märkliga tecken. Det är Herren Christus sjelf, som har talat detta.
Jag behöfwer dig, o Jesu, din förlåtelse, din tröst,
Jag behöfwer ständigt höra ljudet af din kända röst.
Jag behöfwer din försoning, dyre Herre Jesu Christ,
Jag behöfwer dig i lifwet och en gång i döden sist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>