Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 30 Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 30 Augusti.
Waren nyktra och waken. 1 Petr. 5:8.
En wäg, på hwilken många saliga Guds barn förlora lifwet, är:
den andliga lättjan — bortläggandet af wapnen, försumlighet i
nådemedlens bruk, samt i trons och goda gerningars öfwande. I början af
nådewägen war det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala,
skrifwa om Christus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gerningar,
samt att i bönen tala med sin Gud och wid nattwardsbordet bespisas af
Honom. Då woro ock alla dessa stycken lifliga och dyrbara för hjertat,
och hela wäsendet war christligt. Men efter något år blef detta allt
mindre angeläget, då kommo till äfwentyrs nya göromål och hinder;
djefwulen gjorde dessa mycket wigtiga och ingaf själen dessutom, att hon
ju wisste, hwad hon behöfde weta, kunde nu någon tid lefwa af minnet
och hoppas, att Gud wäl skulle uppehålla lifwet. Kan han nu blott
föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, hwart han will,
ingifwa henne hwad som helst. Detta är en wäg till allehanda afwägar,
sjukligheter och fall. Snart ser själen icke flera synder hos sig, än dem
förnuftet straffar; snart tror hon icke mer om nåden, än hwad hon anser
sig wärd att få tro; men då syndakänslan utdör, har hon nog tröst ändå.
Och så står hon snart åter blott i ett naturtillstånd.
Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlefnad
och att icke gifwa akt på Andens röst. I början wille själen göra allt,
hwad Herren har befallt oss, war uppmärksam på alla christliga pligter.
Wisst icke kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och sträfwan
derefter och höll hwarje brist deruti såsom en synd, den hon inför Gud
beklagade, bedjande om förlåtelse derför samt om nåd och kraft till
förbättring. Nu deremot börjar hon föresätta sig sjelf ett wisst mått, huru
mycket hon kan och skall göra; och allt det öfriga lemnar hon alldeles,
sträfwar icke derefter, tänker icke derpå. Och när hon sålunda icke far
efter mer, än hwad hon redan gör, blir deraf en naturlig följd, att
hon icke får någon brist att ångra, att hon snart är så god, som hon
will. All sjelfbelåtenhet kommer nemligen blott af lättja och utaf
förgätande af Guds helighet, Guds buds andliga kraf. Och när nu
menniskan är nöjd med sig, icke mer känner skuld och brist, hwad är då tron
och hela det andliga lifwet? Hwad är då Christus för henne? En
drömbild, eller wäl en heliggörare, men icke en förswarare när
Fadren; en konung, hwilken man skall bekänna, hylla och hedra, men hwilken
i sanning i hjertats djup icke är så wigtig, kär och oumbärlig, som en
förswarare wore, hwilken står i Guds åsyn för oss och stundligen är wår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
