Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 31 Augusti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 31 Augusti.
Guds frid regere i edra hjertan. Col. 3:15.
Att wi skulle hafwa frid med Gud, war det förnämsta målet för hela
Christi försoning. "Näpsten ligger uppå Honom, på det wi skulle hafwa
frid. Rättfärdighetens frukt skall wara frid, och rättfärdigbetens nytta
skall wara ewig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk skall bo uti
fridshus uti trygga boningar och i skön rolighet." Och Paulus förklarar
det så: "Då wi äro wordna rättfärdiga af tron, hafwa wi frid med Gud
genom wår Herre Jesus Christus." Nu, så talar Skriften. Skulle
icke då Guds frid regera i hwarje troende hjerta? Eller är det icke
sannt, hwad Skriften säger, att då wi blifwit rättfärdiga af tron,
hafwa wi frid med Gud? Skriften kan icke ljuga. Hwadan kommer det
då, och hwad betyder det, att likwäl denna werkliga frid med Gud är
en så sällsynt gäst ibland oss? Wi tala icke om dem, som aldrig ens
weta, hwad en sann frid med Gud will säga. Dessa hafwa antingen
så mycken frid af annan art, att de aldig kunna få Guds frid, de lefwa
i säkerhetens frid, en frid, som kommer af ett friskt, lätt blod, eller af
god lekamlig ställning och dylikt. Eller ock äro de wäckta, jagade och
marterade trälar under otro och lagarbete, inwärtes gnagna af en
pinsam oro, af fruktan och styng i samwetet. Dessa borde blott märka,
att det fattas dem ett wigtigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att
då wi äro wordna rättfärdiga af tron, hafwa wi frid med Gud. Eller
månne Skriften ljuger! Förstår du icke, att det fattas dig den werkliga tron?
Men wi wilja tala om dem, som hafwa kommit till tro och frid,
men åter nedsjunkit i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och hwilka
sucka: "Min näpst är hwar morgon för handen; waknar jag, så är det
räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt lif är suckan."
Då frågas: Hwad är orsaken, att äfwen troende själar ofta gå i ofrid och
qwal? Swar: Att en christen blott saknar känslans frid, under det
han dock ser på Christus och evangelium, men han får det icke så in i
hjertat, att det ger lif och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty
om han dock kan säga: "Likwäl blir jag, Herre, städse wid dig; om
mig än kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjertas tröst
och min del. Om du än låter mig wandra i en mörk dal, så är du
dock trofast, och det blir efter ditt ord." Si, om jag ännu kan tala
så med min Gud, då är det icke farligt, då är den ofriden icke till döds,
utan till Guds ära; då kan den bestå blott uti ett Guds fördöljande,
en behöflig tuktan, eller ock uti en naturlig sjuklighet, som icke alls rör
själen. Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
