Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 1 September
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjerta, som älskade, derföre
älskade Han. Gud har sjelf förklarat sin kärlek med bilden af en moders
kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt
sjuka barn den ena dagen efter den andra, och äfwen under natten, då
andra menniskor sofwa, lika oförtröttligt waka wid dess bädd eller bära
det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla
sina behof af hjelp, af ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar
henne, hwarföre hon ännu så älskar det; så kan hon intet annat skäl
gifwa, än att hon känner det så i hjertat, hon skall undra på din fråga
och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således
en naturens lag för modershjertat; hon behöfwer icke ålägga sig det,
och det betecknar icke ens en from moder, utan endast en moder. Och
denna modershjertats natur är så mäktig, att om barnet ock framdeles
blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga
rättwisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder icke med
likgiltighet tänka derpå, utan har derwid ännu det bittraste lidande.
Sådant är modershjertats natur. Tänk, om det ock är så med Guds hjerta!
Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till
sitt barn! Men Herren Gud säger sjelf, att Han har en ännu djupare
kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn,
så att hon icke förbarmar sig öfwer sitt lifs son? Och om hon än
förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig." "Och derpå känna wi
Guds kärlek, att Han har låtit sitt lif för oss."
Men härwid hafwa wi dock widrört ännu en omständighet, som
kan förklara Guds kärlek till menniskan. Det är en kärlek till barnet.
Sådant antyder Herren dermed, att, då Han talar om sig sjelf, Han
frågar: "Månne ock en qwinna kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt
fallna och ömkligt wanställda barn wi ock äro, och huru långt bortkomna
i synd och ogudaktighet, kan Gud dock icke förgäta, att menniskan är
hans barn. Han säger sig hafwa en moders kärlek till oss. Herren
Gud har dock skapat oss till sina barn och arfwingar. Och då
djefwulen förförde oss, wille Gud dock icke dermed lemna honom rofwet. Han
wille ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del
förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Christus är död för
oss, då wi ännu woro syndare.
Jag wet, att Herren är min Far
Och jag hans kära barn,
Ty Han är den, som sjelf mig har
Gjort fri från syndens garn.
Jag wet, hans kärlek är så stor
Att den tar aldrig slut;
Så länge jag hos Honom bor
Han ej mig drifwer ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
