Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 1 Oktober
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den rätta tron skall medföra. De weta wäl, ty de se det i hela
Skriften, att de trogna också hafwa synd, att köttet strider emot anden o. s.
w., men icke dessmindre, så snart några werkliga synder framträda hos
dem sjelfwa, blifwa de förbryllade och förlora sin frimodighet genom den
tanken, att sådana icke skulle ega rum hos dem, om de wore rätta christna;
och dermed förråda de, att i deras innersta dock gömmer sig den
föreställningen om de rätta christna, att de äro fria från werkliga synder.
Sådana borde likwäl, hwarje gång de bedja denna bön, wäckas ur sin
förwillelse och besinna, att det måste ännu finnas werkliga synder hos
de rätta christna; ty icke behöfwa wi bedja om förlåtelse för några
synder, som icke werkligen finnas hos oss. Nej, då Herren Christus här
lärer sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta christna skulle
dagligen bedja, och i denna bön lärer dem säga: "Förlåt oss wåra
skulder, såsom ock wi förlåta dem, oss skyldiga äro", då märker jag, att hans
sanna barn ännu hafwa werkliga synder att dragas med; då märker jag,
att Han icke föreställt sig några barn, som skulle wara fria ifrån
synder, utan twärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.
Det tredje jag märker deraf, att Herren lärde oss bedja denna bön,
är, att Han ärnade och wille werkligen förlåta oss synderna, att Han
beredde sig på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den
trofaste Frälsaren sjelf sade: "Bedjen alltså: Fader wår, förlåt oss wåra
skulder", då will Han ju sannerligen förlåta dem. Här hafwa wi åter
den wäldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss
bedja om något wisst. Då weta wi ju alltid, att åtminstone den saken,
som Han sjelf lärt oss begära, måste Han wilja gifwa oss. Eller skulle
wi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgaf sitt
blod till syndernas förlåtelse, skulle, när Han derjemte lagt orden i
wår mun, huru wi böra begära denna förlåtelse, likwäl icke gifwa den,
när wi komma och göra, just såsom Han sjelf lärt oss, och bedja derom?
Skulle Han i denna allra allwarsammaste angelägenhet för wåra själar så
gäcka oss — Han, som kommit af stor kärlek och gifwit sitt blod ut för
oss? Hwem är det då, som likwäl gör oss denna sak så owiss,
som qwäljer wåra hjertan med ett dunkel och en owisshet om Guds nåd,
hwarigenom wi nästan aldrig äro rätt tillfreds och wissa derom? Skola
wi icke märka, att det är wåra själars fiende, och derföre begynna på
Christi trofasthet wara på det högsta wissa om denna förlåtelse!
I synd jag född och aflad är,
I synd jag lefwat har,
Och full jag är af ondt begär,
Dock will jag hålla qwar,
Att synden är förlåten.
Och derwid städs jag lefwa will —
Det är min enda tröst —
Och när jag syndar, lyssna till
Den gode Herdens röst,
Att synden är förlåten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
