Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 4 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så länge wi wandra i pröfwotiden; ty när dessa äro helt utplånade,
då behöfwa wi icke mer waka och strida — hwilket icke inträffar förrän
i grafwen. Synder af detta slag äro t. ex. bristande kärlek mot Gud,
feghet i bekännelsen, tröghet till bönen och ordet, missnöje och olust i
kallelsen, otålighet, wrede, orena tankar och begärelser, girighet, otro,
sorg o. s. w. I afseende på dessa framstår skilnaden emellan att hafwa
synd och göra synd, skilnaden mellan en redlig själ och en skrymtare,
deruti, att den sednare, då han lärt, att ingen är ren, att wi alla äro
swaga och syndare, ger sig dermed till freds och will då icke möda sig
med någon waksamhet och strid mot dessa synder, hwilka han likwäl
aldrig blir fri, och ger derföre synden fritt lopp. Ja det händer ock, att
han will, att dessa icke ens skola kallas synder, utan att han helt
öfwerser med dem, som wore de ett intet — såsom wore t. ex.
kallsinnighet mot Gud, olust till ordet och bönen icke swåra synder! Den
redliga själen deremot är i beständig strid — i lidande af dessa synder, i
suckan och missnöje med sig sjelf, i bön och waksamhet emot det onda.
"De, som tillhöra Christus, korsfästa sitt kött samt med lustar och
begärelser." Då kan wäl det "korsfästade" köttet ännu lefwa och wrida
sig på korset, med missnöje och raseri att komma löst, men emellertid
sitter det der och får icke sin önskade frihet. De åter, hwilka icke
korsfästa sitt kött, äro enligt detta språk de, som icke tillhöra Christus.
Men såsom anden är willig och redlig uti det ondas undflyende,
så är den det ock uti det godas eftersträvande och skiljer sig deruti åter
från den falska anden. Det är ett slags fromma menniskor, som uti
sin gudaktighet, sin bön, tro, kärlek och goda gerningar hafwa liksom ett
wisst mått; och när de fullgöra detta, sträfwa de icke längre, bekymra
sig icke om någon tillwäxt i nåden, utan anse allt nog, om de blott
kunna bibehålla sig på den punkt de uppnått. Detta är en inwärtes
död och obotfärdig ande. Den redliga anden åter sträfwar alltid efter
att tillwäxa i det goda, t. ex. i mer ödmjukhet, mer tro och kärlek, mer
angelägenhet och mer kraft att wandra Gud till behag. Det är wissa
goda gerningar och trosfrukter, som för en falsk christen äro för swåra
att werkställa; då förråder sig hans andes falskhet deruti, att han wäl
stundom kan gilla och berömma dem och wackert tala om dem, men
blir aldrig sjelf färdig att börja sätta dem i werket.
O Jesu, utransaka, bepröfwa, wärna mig,
Jag är i ständig fara, ack, håll mig hårdt wid dig!
Se fienden är listig och mäktig, Herre kär,
Mitt eget onda hjerta ock högst bedrägligt är.
Led du mig sjelf i sanningen och ljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
