Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 22 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 22 November.
Efter du är ljum och hwarken kall eller warm, skall jag utspy
dig utur min mun. Uppb. 3: 16.
Detta är ett förskräckligt ord af den milde Frälsaren! Herren
Gud hjelpe oss alla, att hwar och en måtte wara uppriktig mot sig
sjelf, så att han icke hemligen och utan att weta det står under en sådan
dom, tilldess den drabbar! Hufwudsaken, som här är att undersöka, är
nu ljumheten, eller hwad Christus dermed menar.
I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla se och förstå,
men också något, som blott få märka. Alla inse, att när Herren säger:
"du är hwarken kall eller warm", menar Han: Icke är du en blott
wanlig werldsmenniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; wisst
är du något annat än den stora hopen; du känner mina wägar, du
predikar mitt ord och lärer andra; "jag wet dina gerningar", sådana har
du. Men du är icke heller warm, ditt hjerta är icke rätt för Gud, den
rätta kärleken, lifwet och umgängelsen med mig fattas dig; du talar
hellre om mig, än med mig; du umgås hellre med andras
själsangelägenheter, än med dina egna o. s. w. Sådant heter ju att wara
hwarken kall eller warm, ty hwad "kall" betyder, det se wi på werlden
i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga wäsende. Men hwad
"warm" är, det se wi på sådana trogna själar, hwilka i allt sitt
wäsende alltid hafwa samma föremål för sig: Frälsaren och hans nåd;
så att då de äro mest glada, är det öfwer Frälsaren och hans wänskap;
då de äro mest bedröfwade, är det öfwer sin synd och saknad af
Frälsaren; då de tala, sjunga eller skrifwa om det, som mest behagar dem,
är det om Frälsaren. Detta är klart och för alla begripligt.
Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och swår fråga: När
likwäl alla christna under en tilltagande eländets kännedom wid Herrens
fördöljande och de ljufwa känslornas undandragande sucka och klaga
öfwer sin stora kallsinnighet, att de kunna icke så älska Frälsaren, som de
wille, icke så warmt bedja som förr, de angripas af frestelser, beswäras
af främmande, ja syndiga tankar, blifwa förströdda till sinnet, försumliga
och bristfälliga i kärleken — hwad kunna de då annat tycka, än
att de just här i Christi tal om de "ljumma" finna sig alldeles beskrifna?
Ty icke äro de riktigt kalla mena de, och icke heller riktigt warma —
hwad återstår då annat, än att de äro ljumma? Ja, hwad skola wi
härom säga? Är det werkligen om ett sådant själstillstånd, Herren
här talar, som det dessa bekymrade själar beklaga? Lofwad ware Herren
att Han sjelf förklarade, hwad som utmärker de ljumma! Eljest hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
