Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 24 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ditt hjerta. Snart har synden ingen kraft att bekymra och nedkrossa dig;
du märker den knappt, den är dig lätt som en fjäder; ty du har andra
angelägenheter, andra sorger eller fröjder; du har icke tid att fördjupa
dig i något andligt bekymmer, du har ett djupt underlag af jordisk
glädje, en tjock, mjuk dunbädd under din frid, nemligen din jordiska
lycka! Derföre är du alltid stark och modig i din christendom, eller
åtminstone blir du icke nedbruten och eländig öfwer synden nu mera.
Samma saker, som förr bekymrade dig, och som werkligen äro synder,
kunna nu fritt passera, och du blir icke modfälld, nej, du börjar efter
hand ursäkta och förswara dem. Så är nu lagens werk förqwäfdt, ditt
hjerta och samwete insöfda och förhärdade. Men när sålunda lagen
förlorat sin kraft på dig, när synden icke mer kan nedkrossa och bekymra
dig — hwad är då tron? hwad är då evangelium och Christus för
dig? Intet annat än en gammal lexa i hufwudet och munnen, som
du nu ganska wäl kan, men som ingenting werkar hos dig. Ty der
lagen icke förkrossar och dödar, der kan icke evangelium gifwa något lif
och kraft. Derföre blir du nu hwarken rätt nedbruten och klen öfwer
dig sjelf, icke heller rätt glad och stark i Herren. Och will du derjemte
icke erkänna detta förhållande, utan fortfar att berömma dig af
evangelium, då inträder det hemska skrymteriet, som fulländar förhärdelsen och
gör slut på den sista gnistan af nådens werk. Sådana hjertan likna då
dessa hala, glatta och hårda flintstenar, som wid sjöstranden blifwit
slipade af hafwets wågor och sand. När hjertat af brusande
werldsomrger å ena sidan och ett skrymtaktigt umgänge med ordet å den andra
blifwit wäl tillskafwet och slipadt, är det omsider så hårdt och halt, att
ingenting mer biter derpå. Och detta war likwäl ett hjerta, som en
gång war öppet för nådens Ande, kände synden bittert, men nåden i
Christus mycket mer öfwerflödade. Och nu är denna himmelska säd
förqwäfd af jordens törnen. O, huru är du fallen af himmelen, du sköna
morgonstjerna!
All jordens lust och smärta den är ju dock så kort,
Låt då, o Jesu, intet mig draga från dig bort;
Du wet, jag wiker af så lätt,
Ack led mig, led mig rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
