Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 24 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock alla menniskors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud ware
lof, att wi icke kunna begripa den, d. ä. att wi icke hafwa en så liten
Gud, att wårt arma blinda förnuft kan följa Honom. Gud beware
oss för att hafwa en Gud, som icke skulle öfwergå wårt förstånd!
Men att det arma, fallna och trånga hjertat icke kan behålla denna
outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för hwilken man kan
önska sig en snar förlossning. Kunde jag blott behålla denna stora
herrlighet lefwande i mitt hjerta, att Guds ewige Son är wår
blodsförwandt, wår broder, då wille jag intet mer, då hade jag nog. Ja, för
tid och ewighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser af
det saliga förhållandet, att icke mer någon enda sorglig tanke skulle kunna
få rum i mitt hjerta; nej, mitt arma hjerta skulle wäl hellre wilja
sönderbrista af allt för stor fröjd och glädje. Ty har wårt fallna och
förnedrade slägte blifwit så hedradt, att Guds ewige Son har gifwit sig
in i wårt slägte, blifwit en af oss, blifwit wår blodsförwandt — o, då
will jag icke mer weta — då har wårt slägte sannerligen blifwit så äradt
och upphöjdt öfwer alla änglathroner, ja, upp till sjelfwa himmelen, att
man må wäl säga, att wår genom syndafallet lidna skada, skymf och
förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu
är den allrastörsta ära att wara menniska — ja så, att de heliga änglar
sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som wore menniska!" Det
är sannt, hwad Luther anmärker, att sedan Guds Son blifwit en
menniska, borde det dock hafwa den frukt och werkan på oss, att wi skulle
innerligen älska och glädjas åt allt, hwad som heter menniska, och aldrig
mer kunna hysa owänlighet mot någon medlem af det slägtet.
Alla christna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all lifwets
wederwärdighet något djupare försänka sig i denna betraktelse och bedja
Gud om nåd att få den in i hjertat, så att de med stor förundran och
glädje kunde säga: Nu will jag intet mer! Guds Son är en menniska.
Då skall med allting blifwa wäl. Är Guds Son worden wår
blodsförwandt, då anar jag någon större kärlek i Guds hjerta till oss menniskor,
än wi wanligen tro; då måste det icke wara, såsom det ofta förekommer
oss, att Gud är fjerran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast
ligga något djupt fördöljande derunder, något underligt lekande med oss,
när Han så förhåller sig, som om Han intet brydde sig om oss.
Ett barn är oss födt och en Son är oss gifwen,
Den ewige Guden är menniska blifwen;
Ur menniskoslägtet tog Gud sig en moder
Och föddes i armod en menskornas broder.
Hwad salighet nu att en menniska wara,
Då Gud i wårt kött sig så täckts uppenbara!
Nu stige en jublande lofsång från jorden,
Att enfödde Sonen wår broder är worden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
