- Project Runeberg -  Betraktelser för hwar dag i året /
729

(1897) [MARC] Author: Carl Olof Rosenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 30 December

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den 30 December.

Ho skall skilja oss ifrån Christi kärlek? Rom. 8:35.

Här möter apostelen det stora hufwudbekymret hos Guds barn,
nemligen om förblifwandet i Christi kärlek. Apostelen har förut i kapitlet
tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samwetets
anklagelser och fruktan för Guds wrede. Nu wänder han sig mot bekymret för
de många farorna för det andliga lifwet och will förwissa oss, att
ingenting, som någonsin kan möta oss under wandringen, skall wara mäktigt
att skilja oss ifrån Christi kärlek. Och likasom förut, så framställer han
ock här sin tröst i den triumferande tonen af en fråga. Han säger:

Ho kan skilja oss ifrån Christi kärlek? Sjelfwa frågan uttrycker
wisserligen en stark tro och frimodighet hos apostelen; men blott det att
fråga wäckes derom, huruwida wi kunna blifwa skilda från Christi kärlek,
och att ett utförligt tröstrikt swar här gifwes oss, bewisar, att ett sådant
bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöfwa denna tröst — så
wisst wi icke böra tänka, att apostelen skrifwit något endast för att
tillkännagifwa sin egen frimodighet, förutan någon afsigt att dermed trösta
några, som behöfde sådan tröst. Nej, det är rentaf ett allmänt
bekymmer hos alla sannt trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden
i hjertat, att de bekymras om förblifwandet i Christi kärlek, att de icke
åtnöjas med att för närwarande hafwa tröst och wara i Guds nåd,
utan ock tänka på förblifwandet deruti intill ändan. Det är ett godt
tecken, att du så lefwande känner din swaghet och ostadighet, samt
hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att beröfwas din dyra skatt
— ehuru det är en swaghet i din tro, att du icke har en motswarande
tröst i Guds trofasthet och makt. Men sjelfwa fruktan är ett godt tecken;
ty den utmärker icke blott, att du känner din swaghet och fiendernas
makt, utan ock att sjelfwa gåfwan blifwit dig dyr och oumbärlig. Ty
sådan är ju alltid hjertats natur, att i samma mån något är oss dyrt
och omistligt, känna wi farhågor och fruktan att förlora det. Har jag
en mycket liten skatt att förwara, då känner jag icke mycken fruktan för
tjufwar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa af en half million,
då tycker jag, att alla tjufwar skola weta af den, då finner jag intet
rum nog säkert för dess förwarande. Den, som aldrig fruktar för att
i denna farliga werld förlora sin salighetsskatt, måste icke ännu hålla
dess wärde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig
fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri
och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skrifwer, "när
du tänker dig den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan
och tron ur hjertat, du intages såsom af dödsbäfwan". Sådant wittnar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:53:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/betrakt/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free