Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan på glasberget. Med 13 teckningar af Edv. Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rann honom nu i sinnet, att han i sig själi’ var
en prins, och att han nu hade kunnat vara med
och täfla om prinsessan, om inte den där historien
med vildmannen kommit i vägen. Rätt i
detsamma fick han höra steg bland riskvistarna, och när
han såg upp, stod vildmannen framför honom.
- Tack för sistl sade vildmannen. Hvad
sitter du och är så ledsen för?
. — Jo, sade prinsen, nog har jag skäl att vara
ledsen och inte glad. För din skull har jag varit
tvungen att fly bort ur min faders rike, och nu
sitter jag här som ox va k ta re och har inte så
mycket som en häst och en rustning, så att jag kan
få rida fram till glasberget och täfla om den vackra
prinsessan.
— A, sade vildmannen, är det intet annat, så
kan det väl bli någon råd. Du har en gång gjort
mig en stor tjänst, nu skall jag hjälpa dig igen.
Därmed tog han prinsen .vid handen och förde
honom djupt ned i jorden till sin håla. Där
visade han honom en vrå, där det hängde en
präktig rustning. Denna var allt igenom smidd af det
hårdaste stål och så blank, att det låg ett blått
skimmer rundt omkring därnere. Tätt bredvid
stod en gråskymlig häst, fullt sadlad och rustad.
Han skrapade berget med stålskorna och
tuggade sitt stålbetsel, så alt skummet flöt ända ned på
marken.
— Skynda dig nu, sade vildmannen, och ldäd
på dig! Rid sedan bort och försök din lycka! Jag
skall under tiden valla dina oxar.
Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger.
Han klädde i största hast på sig både stålhjälmen
och stålbrynjan, spände stålsporrarna på sina hä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
