Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pojken, som åt i kapp med jätten. Med 6 teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen, medan han lät sju skedar slinka ned i
skinnväskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt, var
han mätt, så att han stånkade hårdt och rakt inte
förmådde mera. Men pojken slefvade på lika friskt
som förut.
— Det var fasligt, hvad far är tvärniätt af sig,
sade han.
Jätten såg på honom med stor förundran och
frågade:
— Huru kommer det sig, att du, som är så
liten till växten, orkar äta så mycket?
— Det vill jag gärna lära er, far, svarade
pojken. När jag har ätit mig mätt, så skär jag upp en
stor rispa på framsidan och tömmer ut gröten, och
då kan jag strax äta lika mycket till. Se nu på barn!
Vid dessa ord tog han sin knif och skar upp
väskan framtill, så att gröten rann ned på golfvet.
Jätten tyckte, att detta var ett riktigt bra påfund.
Han tog strax sin knif och stack den rakt in i
sin stora mage. Men det gick inte bättre, än att
han på fläcken föll död ned. När käringen såg
detta, sprack hon af förskräckelse.
Nu var pojken ensam i jättestugan. Han sköljde
ren sin skinnväska och sydde ihop henne och
stoppade dit de tre skäpporna guld, som jätten hade
lofvat honom, ifall han skötte sig med förstånd.
Dem tyckte han nu, att han hade gjort skäl för.
Sedan slängde han väskan på ryggen och vandrade
hem till sin mor, och hon vardt inte litet glad, kan
tänka, då hon fick sin pojke tillbaka, välbehållen
och som rik karl.
Och så var det slut på den historien.
(Teckningar af V. ANDRÉN.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
