Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jättestugan med korftaket. Med 9 teckningar af Karl Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fortaste han kunde bort till sin syster. Hon hade
varit ängslig, att han aldrig mer skulle komma
tillbaka. Men nu blef hon mycket glad, och båda
läto sig korfven väl smaka.
Så gingo åter ett par dagar. Pojken och
flickan ströfvade härs och tvärs och letade efter en
stig, men hur de gingo, så kommo de alltid
tillbaka till samma ställe igen. När de blefvo hungriga,
togo de sig en liten bit af jättens korf. De åto
så nätt som möjligt var, för att det skulle räcka
så mycket längre. Men till slut måste äfven den
sista korfven stryka med, och sedan hade de inte
en smul att lefva af. Flickan satte sig då ned
och grät bitterligen.
— Ja, nu hjälper det inte längre, sade pojken,
nu får jag knalla mig i väg till jätten efter litet
mat igen. Stanna kvar här du och var bara inte
rädd!
— Nej, nu vill jag gå med, sade flickan.
— Det är bäst du låter bli, sade pojken. Om
jätten kommer ut, så kan du inte springa så fort
som jag.
— Ja, men jag vill se, hur du bär dig åt,
sade flickan.
Pojken sade först nej, men då började flickan
gråta. När pojken såg, att hon var envis, lät han
henne få sin vilja fram. Han tog henne vid handen,
och de gåfvo sig i väg. När de hade vandrat en
stund, kommo de till rödjan. Där kunde flickan
se den stora jättestugan med korftaket. Men då
vardt hon rädd och drog till sig handen och
stannade.
— Kom, så gå vi tillbaka igen, sade hon.
— Nej pass, sade pojken, ha vi vågat oss så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
