Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gamla huset.
51
»Gif mig ljuset, Rudolph; du dryper talj i
trappan. Lät oss gå in. Har det varit mycket
ledsamt i afton?»
»Alldeles grufligt ledsamt!____»
»Det var mitt fel; jag borde inte ha dröjt
så länge! .... Hjelpa mig? Tack du, lappskorna
tar jag sjelf af mig, men kappan — tack skall
du ha, Rudolph! Shawlen skall jag behålla. Här
är kallt!____»
De stodo i en stor, ödslig sal, upplyst allena
al det i messingsstakcn snedt sittande ljuset med
lång veke. Hertha ryste ovillkorligt i det hon
kastade en lång blick i det dystra, sällan eldade
rummet.
»Låt oss nu gå in tillsammans!» fortfor hon,
i det hon beslutsamt nalkades en dörr till venster
i den långa salen. Då hon lagt handen på låset
dröjde hon ovillkorligt ett ögonblick, i det hon
djupt hemtade andan; sedan öppnade hon dörren
och gick in.
Här, i ett tarfligt möbleradt rum var blott
en enda person, och denna var en man. Ilan
satt i en sofla snedt emot dörren, med ett bord
framför sig, pä hvilket brunno två ljus. Han hade
• fötterna lindade med flanell, och höll sitt guldur
i handen. Ingen möjlighet att misstaga sig på
hvem han var. Han var husets herre och
familjens buse.
Han var en spenslig, snarare liten man,
ansigtet hade regelmässiga, skarpt utpräglade drag,
håret, stålgrått och stridt, stod rätt upp ifrån
den höga och befallande pannan, och under de
buskiga, mörka ögonbrynen lågo ett par stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
