Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Mordbrands-natten. 122
»Herre min Gud! skall du låta mig dö så?
Herre min Gud förbarma dig öfver mig. Hjelp,
hjelp!» Och hans händer släppte ett ögonblick
skrinet för att sammanknäppas i ångestfull,
döds-ångestfull bön!
Äter brakade det häftigt i rummet. Dörren
åt förstugan till stöttes upp, och der, omhvärfd af
rök och lågor, stod icke domens utan lik en
befrielsens Engel, den gamles dotter, Hertha.
Han sträckte mot henne sina darrande
händer. Hon störtade fram till honom och upplyfte
honom i sina armar. Så stark, som nu, hade hon
aldrig kännt sig, och kanske aldrig varit. Hon
bar sin fader genom den brinnande salen. Hans
darrande händer omfattade krampaktigt det
dyrbara skrinet.
»Ännu är det ticl!» tröstade och uppmuntrade
Hertha. »Frukta icke, min far! Snart skola vi
vara i det fria.»
Lågorna nästan qväfde löftet på hennes tunga,
och tycktes vilja stänga hennes väg. De svedde
hennes kind och hennes kläder, men hon
vacklade och svigtade ej. >,Mod, mod, min far!»
hviskade hon, i det hon midt igenom de fräsande
eldarne bar sin dyrbara börda, så lugn och
beslutsam, som om ingen dödsfara varit henne nära.
Hon kände det klart, hon visste med sig, att hon
skulle rädda sin fader. Lågorna sträckte
hvisslande ut efter henne de ormlika tungorna; snart
räckte de henne icke mer. Hon gick stadigt
utför den långa trappan, då salens tak nedstörtade
bakom henne.
När Hertha trädde ut på trappan till förstu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
