Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139 Natten pà Knngsfältet.
ligt ord, icke ens en blick. Hon talade ömt till
små systrarne; hon svepte sbawlar kring fadrens
fötter, hon värmde Almas händer mot sitt bröst
och mot sina kinder, äfven moster Nella och gamla
Anna vårdade hon sig vänligt om; för alla hade
hon ord af ömhet och uppmuntran, endast icke
för Rudolph, ehuru han tycktes söka hennes blick
såsom den felande och straffade hunden
husbondens förlåtande öga.
Direktören satt tyst stirrande nästan oafvändt
åt sidan, der den nedbrunna gården låg, och hans
bleka läppar uttalade emellanåt liksom medvetslöst
den tanka, som mest plågade hans själ, i orden:
»icke brandförsäkrad!» Han fortfor att skälfva
såsom skakad af frossa. Emellanåt omslöt han
krampaktigt det räddade skrinet.
Mörkret betäckte allt mer den hemska taflan;
men ingen sömn kom i de olycklige
brandskada-des ögon. Snöflockar föllo och blandade sig i
askan, som nattvinden strödde öfver deras
hufvuden; döfva jemmerrop och klagande suckar gingo
med den öfver fältet.
På en gång höjde sig en stark stämma, som
ropade:
»Kommer till mig J alle, som arbeten och
ären betvingade, jag slcall vederqvicka eder! ropar
förbarmaren i går och i dag till er, betrykta
vänner. Hören hans bud!»
Vid det oväntade budskapet lyftades allas
hufvuden. Men mörkret var i denna stund så djupt,
att inga gestalter redigt syntes och ingen kunde
skönja budbäraren. Desto starkare intryck gjorde
de ord, som ljödo öfver fältet genom den olycks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
