Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i7ti Herthas del.
»Men — går det an att de bli så der
ensamma, de unga tu?» sade pastorn en dag, litet
tveksam, till sin fru, — »den unga flickan har
ingen mor, du borde vara det för henne!____»
»Det vill jag också gerna vara,» svarade
pastorskan, »bara jag slipper sitta der hela tiden,
medan hon sköter hans sår, och de tala om
saker, som inte angå mig, och han läser för henne
engelska som jag inte förstår, och jag måste då
sitta der som ett får. Nej, det står jag inte ut
med, jag måste se om mitt hus och mina
pigor. Det är ingen fara med de unga
menniskorna, vet du; jag tänker att vår Herre sköter
dem nog!....»
Vår Herre gjorde det, och i vida högre
måhn än pastorskan tänkte sig det. Yngves
skador voro icke farliga för lif eller lemmar; han
skulle helt visst bli frisk och färdig, men de
voro, — i synnerhet knä-skadan — af den
beskaffenhet, som fordra mycken vård, mycket tid
och mycket tålamod. Den unge mannen hade
icke betydligt af detta sednare; han törstade
till verksamhet. Det var en hård pröfning
för honom att nödgas lida och bida.
Herthas sällskap och samtal blef för honom derföre
snart lika nödvändiga, som hennes vård. Men
äfven hans blef af ett oväntadt inflytande för
henne. De hade mötts och stått hvarandra bi
uti farans stund, under eld och lågor. Detta,
jemte den likstämmighet i tankar, som deras
första samtal dem emellan yppat, gaf dem, då de
nu åter fördes tillsammans af skickeisen, en
känsla af frändskap, af syskonlig bekantskap, som un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
