Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Herthas del.
»huru har du, sä ung ännu, kunnat bli så
bitter?» Det gjorde honom ondt om henne, och det
väckte hos honom önskan att försona henne med
lifvet.
Denna blick och denna vilja blefvo ej
obemärkta af Hertha. Huru litet behöfvas ord
emellan själar, som äro i inre samklang! Andligt
magnetiska strömningar gå emellan dem med lifvets
innehåll. Och snart yppade sig tillfälle för Yngve
att öppet inverka på Herthas själ.
Herthas verlds- och lefnadsåsigt voro i
grunden dystra. Hvad hon sett af lifvet och
historien, voro deras mörkaste sidor. Menniskorna
syntes henne förnämligast som bödlar eller som
offer, i båda fallen som slafvar. De förra väckte
hennes hat, de sednare hennes ömkan. Orättvisa
och lidande, våld och lögn och mörker tyckte
hon sig se herrskande på jorden ifrån tidehvarf
till tidehvarf. Den ena menniskoåldern var i
grunden icke bättre eller visare än den andra.
Menniskorna uppfinna väl nya medel och machiner
för sin nytta eller njutning, eller ock »för att
slå ihjäl hvarandra i större massor», men
menniskan förblef dock densamma, lika inskränkt, lika
grym och lika svag, lika ofullkomlig i dag, som
i går, för tusentals år sedan. Yi ana det
fullkomliga, Gud, i vårt samvete, vi tycka oss någon
gång skymta hans bild i någon stor och god
menniska, som vandrar ensam på jorden,
merendels oförstådd, oftast smädad och slutligen
korsfäst af sin samtid för sin högre kärleks skull.
Men den store osynlige sjelf, och hans styrelse
äro oss förborgade och obegriplige; de äro mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
