Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herthas del.
191
förnuft icke bar någon del. Men vi tro att dessa
Pauliska omvändelser kunna räknas som undantag
i jemförelse med dem, som kunna liknas vid
ljusets gradvis, men ojemna frambrytande ur en
molnfull himmel. Själens tvifvel, lifvets och
men-niskonaturens dunkla facta äro molnen. Vi ana
solen bakom dem; vi se den stundom frambryta
i en klar stråle, men molnen hopa sig åter och
gömma den. Vi se den ej mer och hela verlden
höljes i skuggor. Dock, vinden blåser och
skyarne fara eller höja sig; ljuset strålar åter och
åter fram för clet spejande, åt himlen vända ögat,
ända tills clet vunnit seger och inga moln skymma
mer dess härliga bild. »Ur mörkret, till ljuset,
genom skuggorna!» är den vanliga ordningen för
menniskans högre lifs utveckling. Stunden, då den
fulla soluppgången sker i tviflarens själ, är dock
vanligen en underlig, och för honom ett under.
Så ha vi nyligen sett i en af Dannmarks
högsta andliga embetsmäns, den rikt begåfvade
Biskop Mynsters bekännelser, hans bittra tvifvel
och mångåriga kamp med dessa, under det han,
som prest, predikade ett Evangelium, på hvilket
han icke trodde, men hvars skönhet ofta hänförde
honom, sett huru ljuset, som på en gång bröt in
i hans själ och gjorde honom till en troende och
hänryckt lycklig kristen, kom till honom
plötsligen, i hans ensamhet, då han läste något — i
Spinosa, — »utan sammanhang med de tankar,
som på en gång uppgingo i hans själ och gjorde
allt ljust och visst.»
Men alla verkliga under äro blommor, som
dölja sina rötter under jordens yta, och slå ut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
