Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
Mötet vid grafven.
Yngve stod vid Almas graf, med högt
klappande hjerta väntande henne, som kunde gifva
honom lif eller död; så kändes det för det
sjudande ynglingahjertat,, hvars känsla, väntan och
lidande hade uppdrifvit till högsta punkt. Redan
hade han väntat fem minuter öfver den utsatta
tiden; »tänk om hon icke skulle komma!......»
Yngve lutade ryggen mot ett åldrigt träd,
tillslöt sina af solen bländade ögon och stod
lyssnande under en stund af dödlikt lugn; han visste
att han skulle igenkänna ljudet af hennes steg.
Då gick en varm flägt öfver hans ansigte, träden
brusade och något sade honom: hon är der!
Han uppslog ögonen och hon stod verkligen
der framför honom, men så förändrad, så blek,
så högtidligt allvarlig, som om hon nyss uppstått
ur grafven med jordelifvets sista tunga dröm ännu
i sin själ.
Ovilkorligt räckte han mot henne sina
armar. Och hon — den starka, stolta flickan
måste hålla sig fast i bänken vid grafven, ty
hennes knän svigtade. Yngves aftärda ansigte
vittnade om hvad han lidit, men i dess rena drag,
nu liksom förklarade af den glödande solens sken
stod intet medvetande om brottslighet. Båda
betraktade hvarandra tyst. Han var den första att
bryta tystnaden.
»Hertha!» sade han, »äfven du har lidit, jag
ser det!......»
»Ja» svarade hon, »och du» — hon tänkte
tillägga »har vållat det,» men hon kunde ej. Ju
mer, ju djupare hennes blick forskade i Yngves
anlete, dess starkare uppgick för henne en omut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
