Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Dr Herthas dagbok.
trädgårdar, der höga, hvita liljor blomma i
klippornas sköte och Murgrönan och vild Kaprifolium
lindar sig kring den mossiga graniten. I dälderna,
vid bergens fötter är växtligheten härlig, och från
alla punkter ser man det rörliga blå hafvet och
andas dess förfriskande, mjuka luft. O! denna
natur, detta haf, hur många tankar väcka de ej, tankar
som jag här på jorden ej skall hinna tänka ut,
7:de Augusti.
Ar det sjukdomen, som åter tar öfverhand,
eller är det denna sysslolöshet, som ej duger för
mig, men sömnlösheten tilltager och bittra tankar
och känslor som jag ej vill ha, som jag ber Gud
befria mig ifrån, återkomma ånyo. Anblicken af
mina systrar väcker dem äfven, ty — hvad skall
det bli af dem när jag är borta? Min faderliga
vän lagman Carlsson är borta också. Mina systrar
ha i verlden ingen vän, intet stöd. Båda äro
välbegåfvade, men icke ovanligt begåfvade unga
qvinnor, ovanliga blott i sinnets ädelhet och i
offrande kärlek. Huru olika hade ej deras lott
kunnat bli om de tidigt fått öfva sina krafter till
ädel sjelfbestämmelse, i en atmosfer af frihet,
oc.h om den förmögenhet, som ... tyst, tvst bittra
sinne, tyst!
Gud! — det är ej dig, allgode fader, som
min röst anklagar; ty du förklarade qvinnan fri
och utrustade henne med mångahanda goda
gåfvor, och du skapade jorden rik och skön. De
band som du pålagt, äro kärlekens, äro andens;
o! huru villigt böjer jag ej mig för dina lagar!
Men för menniskostadgar, som binda hvad du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
