- Project Runeberg -  Elsa. En berättelse från hexprocessernas tid /
35

(1879) [MARC] Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Endest den gudfruktige kaplanen i Lund, säger
man, lär få bugt med honom, — svarade Fingerlisa
och ville taga afsked. — Men det är långt dit. Han
bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under
jorden, och derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla
dagar.

— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? —
frågade mor Greta ifrigt.

— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var
så, att en ung bondflicka blifvit förd till Blåkulla, be-
rättade han i går, och hennes fästman, som höll henne
mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne allt-
för hårdt, gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt
bonom för gods och guld hjelpa honom att få till baka
hvad han hade kärast på jorden. Detta lofvade honom
äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och
det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant
bjudit sig åt den lede, utan att det varit denne som
frestat och förledt henne. Han vore annars maktlös,
sade han, och den som oträngd toge hans kraft i an-
språk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var
blind, stackars gosse, och han trodde bara godt förstås
om sin fästeqvinna. Allt hvad hon sagt, tänkte han,
var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade
med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som
var enda skulden till hennes synod. Presten gjorde då
som han bad honom om och svor fram den lede. Med
ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då
begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som
af fåfänga griller och högfärd sökt hans bistånd och
icke alls den lede, som frestat henne dertill, och slutet
vardt derför så ömkligt någon kan tänka sig det, ty
när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:56:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bgelsa/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free