Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du
skulle bry dig om hvad den lille pojken ropade.
— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men
också du, Anders tror niig nog inte om godt. Du är
nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de fram-
brytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon
och vände sig om.
— Farväl Anders! — sade hon.
Han ville hålla henne till baka.
— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg
är icke min!
Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu
års yngling talar till den han älskar. Men hon hatade
honom, sade hon. Hon hade aldrig älskat honom och
skulle aldrig heller göra det.
— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och
trollpacka — ropade hon och slet sig lös från honom
— än jag följer dig när du brukar våld!
Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt
gränden. Han ville visst icke tigga om hennes kärlek,
tyckte han. Han skulle nog finha någon annan, som satte
mera värde på honom.
Men hur det var, kom äfven han att efter en stund
vika af inåt samma gränd, der hon försvunnit. Och
småningom vordo hans steg längre och hastigare. Han
ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och
der borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt
försprång, att han icke kunde se, hvad hon hade för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
