- Project Runeberg -  Elsa. En berättelse från hexprocessernas tid /
169

(1879) [MARC] Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! —
svarade mäster Kinkel, skrattande, medan Anders tog
plats vid bordet. — Annat till käft var det, ska’ jag
säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och hel-
sade god morgon på mig för en trestyfversslant.

Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista
orden, dock icke så mycket att icke flere af gästerne
hört dem och drogo på munnen deråt.

Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögon-
kast, hon då och då sände mot det hörn, der mäster
Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, köttiga
armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde
af och an på trefoten, voro icke heller de allra milda-
ste. Det var tydligt, att droppen, som skulle komma
hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var långt borta.

Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig,
som man säger, i första hugget. Han syntes tvärtom
finna ett stort nöje i att betrakta hennes argsinta min,
dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon märkte
det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på dryc-
ken, som skänkflickan satte fram, och spottade ut den
gång på gång öfver golfvet.

— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slut-
ligen, ur stånd att längre återhålla sin vrede. —- Drick
han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost smakade
jag förr, sa’ han, som satt på vatten och bröd.

— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade
mäster Kinkel, smackande med munnen, —- vatten som
vatten!

— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan
han vara nöjd.

Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och
detta tycktes gräma honom.

— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:56:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bgelsa/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free