Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu tydligare märkas skiftena i de versifierade delarna
af boken. Han har kommit hem till Sverige och gör opp
sin stat. Bland mycket osäkert och famlande, åtskilligt
formlöst och bredt fanns här i stora drag och med
förblifvande makt hans inre omgestaltning, skildrad som typisk
för ett släkte, som lefvat ut och måste förnyas.
»Adertonhundratalet är icke lif, det är resonemang» lydde Hans
Alienus dom; det var icke att förklara, utan att vara, som
syntes honom målet. Fanns det också dunkelheter i planen
för öfrigt, nog var denna tragiska konflikt klar. Hans
Alienus hann inte forma sitt jag efter sin vilja, det är
sant. Hans Alienus långa pilgrimsfärd genom tider och
länder ledde ej till resultat, och sannolikt är det själfva
hans lifs misslyckande, som gjort boken förfång hos en
kritiker som Georg Brandes och hos mängden af läsare.
Men han hann måla scener som väl ingen svensk före
honom. Hvad finns i hela vår litteratur af sensuellt begär,
af praktlystnad och fantasiglöd, som kan sättas jämsides
med Hans Alienus besök i det gamla Babylon? Och hvar
finns motstycket till Pilgrimens julsång, dikten om den
hemlöse längtaren till andra tider, andra människor och en
annan kultur, till en värld af antikens morgonljusa ungdom,
en dikt af verkligt symfonisk storhet i hållning och klang?
Men den antika värld Heidenstam skulle komma att
vända hem till, var icke Hellas. Återkommen till Sverige,
miste han lusten att hämta sina drömgestalter från andra
folk än sitt eget. Han ville en människosläkt med mera
omedelbarhet och dådlust än samtidens, och minnet gaf
honom fingervisningen till Karl XII och hans män. Han
hade sökt i vårt själslif och funnit svenskarnas lynne
motsägelsefullt och brokigt, men intressantare, rikare än
grannfolkens, och nu stod det klart för honom, hvilken
manifestation af det svenska lynnet som låg i Karolinernas
strid. Det var inte bara minnet, utan också hemkänslan,
som band honom. Han återfann samhörigheten med de
sina. Redan i sin första diktsamling hade han sagt de
mystiskt gripande ord, i hvilka jordbundenheten vid
hembygden fick sitt oförglömligaste uttryck i vår litteratur, de
ofta anförda:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
