Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänförande kärleksförklaring till Värmlandsminnena och
Hallströms »En sparf i tranedans». Den sistnämnda är viktigast
som psykologiskt dokument och som tidsskildring. Liksom
titeln är själfva skildringen svårmodig. Det han berättar
om, hur diktarlängtan vaknade hos honom, är sannolikt
långt ifrån så betecknande för skalden i allmänhet, som
han själf tycks tro. För honom kom det i en nästan plötslig
förnimmelse. Han kände »världen var vacker att se på,
men svår nog att lefva i på ett sätt, som tillfredsställde
ens kraf, att framtiden var oviss, men ett slags sorg och
fulhet viss för alla. — — Kort sagdt, hela gossålderns
förtidiga och skrämmande, men egentligen så djupa och sanna
känsla af lifvets tyngd och allvar». Detta, som var sinnets
pina, hans fattigdom och vemod, vardt med ens rikedom
och glädje, ty det skulle bli innehållet i en dikt, skulle
formas till skönhet och väcka genklang hos andra af hans
inre. Så tänker han sig det inre förloppet af skaldedriftens
vaknande: »Man upptäcker på en gång sig själf och världen
och motsatsen emellan dem, man känner att de på något
sätt måste förlikas, om icke i lif så i tanke. Utan tryck
springer ingen källa fram.»
För ett lynne af detta slag måste yttre förhållanden
af det slag som mötte Hallström endast skärpa den dissonans,
som han redan tidigt kände sig plågad af och ville få löst.
Tanklöst, säger han, hade han bestämt sin lefnadsbana
och beslutit att bli ingenjör. Han fick på det viset inte
kamrater, som delade hans varmaste intressen, han isolerade
sig, och kände inte häller den yrkesförtjusning, som kunnat
bilda motvikt mot ett öfverrikt inbillningslif. Han var
hänvisad till sina böcker, som han torde ha läst med en
lärgirighet och ett rent konstnärligt intresse som få vid
hans år. I olikhet med flertalet, som växte opp under
åttitalet, var Hallström framför allt en älskare af engelsk
litteratur. Det var inte fransk naturalism, utan engelsk
fantasikonst, som gaf hans fantasi näring och ytterligare
stärkte motsättningen mellan ett af suveräna diktarbegåfningar
skapadt trolland och den materiella, tarfligt och
trångt tillmätta värld, där alla hvardagar runno förbi lika
grå. Ännu en tillsats gjorde oöfverensstämmelsen mera
kännbar. Hallström kunde föga glädjas åt den litterära
utvecklingen. »Där hade jag», säger han, »i en stark
tidsströmning reaktionen mot just det litet vekliga och skygga,
världsfrämmande lif jag förde. — — I egentligt estetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
