Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
overklighet, själfva fältens nakna jord lysande i rödt och
violett. På den täta himlen, som tvingar hvar stråle
tillbaka ned i den redan öfverfyllda glansen, en regnbåges
oändligt höga hvälfning, en port till undrens värld.»
Hur mycket af fantasi som ingår i en dylik naturskildring,
det märker man bäst, om man jämför en af
Hallström gifven naturscen med det material, hvaraf den
byggts opp. Man kan göra en jämförelse af detta slag
åtminstone i ett fall. Norrlandsberättelsen Döda fallet
(1902) har som bekant ett fullt historiskt underlag,
nämligen Ragundasjöns utgräfning 1796. Den underbara
tilldragelse, då hela sjöns vattenmassa under loppet af fyra
timmar störtade bort genom det nygräfda utloppet, under
sitt fall förstörande skogar och gårdar, berättades 1853 af
en pastorsadjunkt J. A. Englund. I hans lilla bok står
det omtaladt, att två nämdemän voro ute och rodde på
sjön vid niotiden den historiska kvällen, då utflödet just
böljade, och med knapp nöd hunno rädda sig. Denna lilla
notis blir i Hallströms berättelse följande storslagna skildring:
»Vattnet blef underligt omkring dem. Ehuru icke ett
luftdrag rörde sig, gick det i vågor, sällsamma och vettvilla vågor,
som plaskade och svällde mot både stäf och akter med ett doft
och tomt ljud. — — — Vattnet, så långt man såg, låg och
slog i långa drag och små vågor, som om man skvalpat det
kring genom att vagga och stjälpa på hela sjön. Det speglade
tillbaka ljuset med en sprucken och orolig glans liksom ur ett
öga, som stelnar — — — nu drog den okända kraften i båtens
köl med plötslig våldsamhet. Rätt mot grafven bar det af, och
när de sågo ditåt stod där längst fram en gul, kokande hvirfvel,
hvars dån blef förnimbart. På sidorna bugade sig de höga
tallarna på sandåsen, ja, de bugade sig icke bara, de knäcktes
af och ramlade ned. Hela skogen böjde sig och skalf för en
hemlig och osynlig makt. — — — Sjön var förtrollad och
förvandlad. Där blef en djup fåra ända fram mot grafvens
öppning, och vattnet bytte färg och blef mörkt och fräsande gult
skum, med tusen hvirflar och skymtande, formlösa ting,
bottensjunkna stockar och sjögräs och lösryckta stenar.»
Hans bilder sammanhänga rätt nära med just denna
sida af hans stilkonst; de personifiera egentligen inte mycket,
utan öfverföra stämningar, intryck, ange korrespondenser,
t. d. »känslorna hade tryckts tillsammans till något af
dynamitens stela och väntande våldsamhet»; »det lurar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
