Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
åsarna hörs Avesta fors »doft som en surrande humla»;
bördiga breda sig åkrarna på älfstranden, där säden gungar
hugnande gul mot skördetiden; längst i söder står
Långhedens barrskog, sträng och mörk, som infattning.
Ur detta landskaps skönhet och stämningar stiger hans
dikt. Någon gång ser han sitt land som färgers och linjers
rike, oftast som människors och djurs hemvist; sällan och
sent gör han det till mottag och sinnebild för sitt eget själslif.
Han har bott där med de andra, och hans sång är "bofast
i hembygden, som Bellmans i Stockholm med omnejd. Han
skildrar på samma gång som han sjunger, men inget af den
verklighet han återger har undgått att färgas och formas
af det lynne, som är Karlfeldt eget. Fröding, hvilken
likaledes i dikt gifvit en hel bygd — sitt Värmlands natur och
dess människor i typer — är rikare på ansikten och figurer,
har långt mera människoöden att berätta oss, men
Karlfeldt för oss djupare in i det föreställningslif och den
tillvaro af daglig tanke och gärning, hvari allmogen lefvat.
Karlfeldt är direkt utgången af bondestam — i hemgården
på Dalälfvens strand ha näns förfäder bott i ett par hundra
år, brutit åker och grufmalm, lefvat i enighet och frid, som
han sjunger — derför har han i blodet liksom i sitt tal
en mängd föreställningssätt och betraktelser, som äro oss
andra okända och främmande. Hans förtrogenhet med
bondepraktikan erbjuder sig själfmant som exempel på, hvar
han hämtar sina bildmotiver och hur han omgestaltar detta
bondska element till verkningsfull konstnärlig makt. I och
för sig är iu denna allmogevärld förtjänt af att bli skildrad,
men därtill kommer ytterligare, att den är så välgörande
som motsats mot nästan all annan svensk poesi och
massan af vår berättarkonst. Vi ha verkligen för att äga en
så stor och bildad bondeklass ett alldeles förunderligt litet
tillskott till vår vitterhet af äkta skildring från dess lif.
Jag fäster mig då inte vid hvad som vanligen lämnas i
fråga om »bondenoveller» och »folkbibliotek», det är
merendels mycket klena saker, ännu sämre etnografiskt än
litterärt. Möjligheterna och skiftningarna i vårt folklif äro
föga kända för vår vitterhet, och jag tror knappast, att vi
ens ha någon, som kan jämföras med Pietari räivärinta,
för att ta en nära jämförelse.
Hos Karlfeldt lefver ursprungligt och starkt detta
bonde-lifvets väsen, som nu kanske drar sina sista andedrag
under striden med den amerikanisering, som redan Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
