Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Han ser i sin dröm ej människor och ting, ej något
af det som innebär lifvets brokighet och mångfald, endast
i fjärran skymtar »en solgul krans elyseiska länder» —
märk, hur bilden låter tillvarons mångahanda, låter allt
det jordiska sjunka bort, för att endast ge föreställningen
om en själ, sväfvande opp ur töcknad rymd hän mot en
fjärran, mytisk eftertillvaro, medan tystnad och död möttes
i ett öfvertrött sinne. Denna djupa och stora stämning,
som fixeras i bön till förintelsen, växer ut och omfattar
all jordetillvaro. I »Pieta» äro orden riktade till Nyx
själf, mörkret, urmodern, »som vaggade världen i
skapelsens stund», och de förklinga i raaerna:
Din amfora höj och gjut uti floder
din glömskas skuggor kring jordens rund!
Sinnebilderna växla, men denna Iifströtthet är allas
källa. Med katolska helgonlegenders liknelser ropar den
till Gudule:
sjung i sömn mitt hemlösa hjärta,
sjung i blund min värkande sans!
I en stor lifsuppgörelse drömmer den om att sjunka
ned till tungsint stillhet hos Monika, där hon väfver och
väfver på sin evighetsväf. »Mellan skyar och berg» ligger
dödens isiga konungarike, till hvars liflösa och hvita ängder
ingen återuppståndelse skall bära sitt hopp och sin värme.
»Den objudna», hon vid hans vagga, hvars gång hörs »som
rasslet af torkade grenar», det vissnades och vanmäktigas
fé, skall föra honom bort till samma ändlösa slummer,
som fängslar allt och alla i »Sömnens slott»; ty ständigt
är hans sinne fäst vid denna tunga aftonstämning:
Mot horisont, där töcknet tjocknat,
med kvällstrött blick mitt öga ser.
Dödskänslan är det ena temat, det andra kärleken.
De framställas som höga systrar, hvilka likgiltigt strö
sina gåfvor på den väg, där de vandra fram. Men
kärleken brinner inte som stundens lyckliga lidelse, den är
inte stormande besittningstagande eller lugnt ägande, den
är ett förflutet, ett lysande, blodrödt minne. De få gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
