Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Levertin anlägger mask och talar ur en annans mun,
väljer han däinör motiv som Shylock, efter Jessicas flykt
och domen till hans nackdel, en man som kan förklara att
till öfvermättnad ödet har mig stuckit
I denna tungsinta och praktfulla lyrik erinar Levertin
mycket om en af vår vitterhets stormän från 1800-talets
böljan, nämligen Stagnelius. Liksom hos denne är dikten
hos Levertin framför allt sprungen ur känsla: »vers är
ord och ord är känslans skugga»; liksom Levertin är
Stagnelius framför allt dödskänslans och lidelsens sångare.
Med hänsyn till afståndet i tid och olikheten i de
psykologiska förutsättningarna, har bådas uttryckssätt förvånande
många likhetspunkter, medan däremot en tidigare framställd
jämförelse med Lidner och Wallin(!) synes mig brista i
allt väsentligt. Levertin har inget af Lidners retoriska
pomp. Äfven i de af honom älskade, stilfulla monologerna
— »Shylock», »Mardi-gras», »På midten af vägen», »Sång
före natten», »En dag» — är Levertin främst af allt
känslomänniska, som inte talar från en kateder eller ens från
scenen, utan till en enda eller bara för sig själf, för att få
höra ljudet af den enda mänskliga röst, som kan ge uttryck
åt hans rika, modärnt sammansatta själslif.
Som ofvan antyddes, torde det ej vara för mycket att
påstå, att denna levertinskt lyriska stil vid sidan af, kanske
framom, Frödings och Heidenstams, fått de flesta efterföljarna.
Frödings ordmusik och folkliga enkelhet drog
efterbildningar till sig med en jättemagnets styrka, Heidenstams
mera aristokratiska och nyckfulla originalitet hade en
mindre, men likväl påtaglig skock af försökare efter sig,
men Levertins rika och dyrbart skrudade strofer förhäxaae
ännu mer, ty det är nu en gång så, att svårmod och älskog
kalla fram de flesta unga genljuden. Hvarken Fröding
eller Heidenstam hade 1891 af lifvet tvingats in till den
smärttyngda känslofördjupning, som sedermera fann ord i
t. d. »Stänk och flikar». Detta Levertins inflytande på
kärleksdikten tycks ännu vara rådande med oförminskad
styrka; man härmar hans tunga, djupglödande färgskala,
den lärda utrustningen, de trånsjuka tonfallen. Ingen
tvifvel om att han inte i sin mån bidragit att höja krafven
på vårt poetiska språk. Ty afståndet mellan hans utsökta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
