Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
formgifning och den banalitet, som vanligen frodades i
känslodikten från 70- och 80-talen tvang till sofring och
krafternas spänning.
Vardt näns diktion någon gång pretiös, bars den
likväl alltid af stilkänsla, konstnärsskap. Lämnande åt
andra en universellare omfattning, sträfvade Levertin efter
ökad intensitet, förenande i sitt uttryck hetta och glans.
Det fel, som stundom stör njutningen af denna stil, en
viss osäkerhet i bildsammanhanget, bristande natursanning
i symbolerna, har han gemensamt med bland andra den
berömdaste af alla svenska skalder, Esaias Tegnér; det
sammanhänger naturligtvis hos båda ined själfva
anläggningen och har närts af arbetet bland böckerna, hvilket
alltid slöar iakttagelseskärpan i fråga om yttre ting. Det
hindrar inte bildvalet att vara märkligt och ypperligt, att
försinnliga, fördjupa och förstärka stämningsintrycket.
Lever-tins dikt är mer än allt annat festklädd och sirad, med
känslolyrikerns benägenhet för själfsuggestion af vissa gifna
uttryck och stämningar. Hur ofta använder inte Levertin
lik brÖUop som festen för alla fester: »rosor... som glöda
vinstänk på bröllopstilja», »nöjets bröllopsljus»,
»bröllops-lyckans gyllne ord och eder» o. s. v.; hur påfallande tätt
äro inte dräkter och smycken omnämnda, liksom de
stäm-ningsbetonade orden öfverhufvud mycket ofta äro
beteckningar för människohänders verk, men ej naturföremål.
Levertin är en af de få svenska skalder, nos hvilka man
möter dofter och lukter i rikare mått som associationer,
medan han af hörselintryck har jämförelsevis färre och,
betecknande nog, ej nyttjat något så ofta som det obestämda
sorl. Allt samverkar att göra denna diktion egendomligt
trolsk och bedårande, ljusdunklets och kostymfesternas,
vallmons och vinets.
Ur det mörka och tungsinta drömmeri, som fyllde
»Legender och visor», frigjorde sig en vekare och blåare
stämning i »Nya dikter». Döden stod inte längre så
hotande innanför tröskeln, hans skugga aftecknades redan
borta vid grinden, (den märks ännu i »Den enda trogna»
och »Varsel») och det poetiska anslaget klang friare och
flertonigare. Den glödande prakten lämnade rum för en
lättare elegans, och man märkte i en sådan skalkaktig och
skeptisk dikt som »En saga», att rokokons amoriner också
svfirvat i skaldens bibliotek. Naturligtvis låg svårmodet
på lur efter ett sinne, som så nyss hört det till, och Lever-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
