Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Fröding har inte v&gat hoppas på stridens upphörande
därigenom att en allmän människokärlek genomvärmde
sinnena, han har stannat vid striden som nödtvånget, det
oundkomliga, men han ser likväl en ljusning i det att hatet
upphör ocn att en fiende erkänner godt hos fiende. Dikten
är tydligen en tidsdikt, och Fröding har menat, att i
okunnigheten om andras Uf och villkor ligger roten till hatet
människor emellan. Icke djupare än så, synes det honom, och
möjligheten för hatet att räcka genom tiderna är då ganska
ringa, tv i allt längre och tätare vapenhvilor lära de stridande
känna hvarandras lif och sinnen.
Trots denna rätt rika och delvis beaktansvärda alstring
är Fröding ännu inte på det klara med, att han själf skall bli
skald. I oktober 1889 skrifver han till en syster, hans
förtrogna och hjälp, de misströstande orden: »Jag tror icke jag
duger till poet och ämnar framdeles öfvergifva rimmeriet.»
Lyckligtvis vardt detta icke af, utan han fortsatte att dikta.
Hösten 1889 reste han till Tyskland för att på ett
sanatorium för nervsjuka söka bot för sin sjuklighet och
nedstämdhet. Det lyckades under vinterns lopp, och med
den ökade hälsan kom förhoppning och en smula själftro.
Han skrifver nu sina första värmlandsbilder — till hvilka
han hämtat ämnena från barndomsnejden och vistelsen på
Sloreborg efter uppsalatiden — som han synes ha betraktat
som ett sorts experiment. Han läser med ifver tysk poesi,
och njuter särskildt af Heine, hvars af folkvisan påverkade
ordasätt anslogo besläktade strängar hos honom. Han har
skrifvit en mängd lustiga dikter på tyska i Heines stilart
— då som förut strödde han gärna ikring sig hvardagsvers
med anledning af tilldragelser i hans närhet.
Så mognar hos honom beslutet att ge ut en diktsamling,
om också endast för att komma ifrån dessa funderingar
fram och tillbaka: författare eller icke. Han vill höra ett
allmänhetens omdöme om hvad han skrifvit. Så för han
samman en hel del brokiga dikter, de nämnda
värmlandsbilderna, inre stämningar från hans sjukdomsår, satirer och
efterbildningar från andra diktare. I dessa sistnämnda märker
man, hur rikt och djupt det rent svenska källsprånget i
hans bildning är. Där är en genklang från äldre svenska
skalder, som icke allenast tonar på lek, utan visar att hans
själsfrändskap med dem varit honom medveten.
Guitarr och dragharmonika vardt som bekant en den
afgjordaste seger för sin författare. Den föreligger nu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
