Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
folk och båda gjort det så att de synas oss
icke-värrn-länningar framför allt ha hittat det i botten svenska, det
djupt nationella och folkliga, jag menar naturligtvis Selma
Lagerlöf och Gustaf Fröding. Det skall då visa sig i
detalj, hur deras skildringar fullständiga, men också
ne-styrka hvarandra, hur genom två så olika temperament
likväl i det väsentliga samma helhet kommer till synes.
Fröding humor och känsla, skarpblick för smådrag i det
yttre och det inre, Selma Lagerlöf allvar och patos, med
det stora eposets förenklade linjer och stora vyer och
massverkan — men båda helt och fullständigt fyllda af
kärlek och sympati för snart sagdt allt lefvande.
Hos Selma Lagerlöf är denna sympati förbunden med
en ljus lyckotro, en lugn optimism, nos Fröding stiger
den allt starkare, ju mörkare hans lifsåskådning färgas.
Den är allomfattande på ett sätt, som erinrar om Lidners
deklamatoriska, men gripande rad:
Hvarhelst en usling finns är han min vän, min bror.
Det finns inget så lågt eller förnedradt, att Fröding inte
finner något som är värdt kärlek, något som är ädelt och
godt i det. Fröding skulle kunnat återberätta den
österländska sagan om Kristus och hundliket. Kristus kom
gående på en gata, då han fick se en folkhop stå kring
kadavret af en hund. Alla hade starka ord af harm ocn
afsky för stanken, parasitdjuren och så vidare, men Kristus
sade: Så vackra hvita tänder! Samma benägenhet och
förmåga att se det goda, det fina finner man hos Fröding.
Vid tiden för författandet af de filosoferande och
resonerande dikter, som utgöra det hittills sista skedet af hans
diktning har han till och med satt i system sin tro på
att allting rymmer en del godt i sig. Hans åskådning,
som knappast var nog bestämd och i detalj afgjord för
att kunna benämnas med något filosofiskt systems titel,
närmade sig panteismen, det vill säga såg i allt varande en
utstrålning af gudomen, såg det onda som en
ofullkomlighet, en brist, inte som något positivt dåligt. Eller
också var det onda endast en felsyn, berodde på vårt sätt
att se, vår oförmåga att rätt värdesätta det jordiska.
Redan i dikten »En fattig munk från Skara», som
torde vara af Frödings äldsta dikter, ehuru först
offentliggjord i andra upplagan af »Guitarr och Dragharmonika»
har han framställt dylika meningar. Han säger där:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
