Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
är en af oförsynt och oförsonlig hårdhet präglad lifshistoria.
Rättskänslan har g&tt före medkänslan. Fröding är
frihetsentusiast till den grad, att han blir anarkisk, att han blir
utom sig vid minsta antydan till tryck eller tvång —
alldeles som Vitalis eller Palmaer. Hans sinne är så
ömtåligt i detta hänseende, att det nästan skulle kunna liknas
vid hudlöshet, som gör ondt vid minsta beröring. Hans
frihetskraf springer ur personlighetsbegär, det är näns eget
sinnes kraf på att få vara sig själf, som han allmängör
— i kraft af det skaldens begär att tro sin känsla, sin
tanke vara allas, som är så utprägladt hos Fröding. Han
vet inget annat rättesnöre för sitt handlande än att följa
sin känsla, ty känslan, instinkten, det medvetna synes
honom vara godt, det är ju det innersta i hans väsen.
Men hindras nan från att följa sin känsla, blir hans vilja
hämmad, innan den hinner verka handling, då gör den
orätt, som står honom i vägen, då är det en synd som
begås, ty det personliga är heligt.
Äfven i djupaste förtviflan vill han därför inte öfverge
sig själf, äfven i bittraste själanöd tror han på och håller
fast vid sitt jag. I den gripande dikten Mä sjöl (Mig
själf) — egendomligt nog skrifven på landsmål — heter
det också:
Ja vell int var strå äll körk,
int hö äll vesne bla,
i blåsten på Bjön, i het å törk
ja vell vare mä sjöl ända.
Å fall kan dä hand, att ja dör,
å fäll kan dä händ, att för vinn ja far,
å fäll kan dä händ, att e våg mä för
å törken den siste krafta tar.
Men törken må bränn mä å blåst gå sjön
hantér mä värr än ja töl,
når lifve mä släpper te sist ve dön,
så vell ja höll fast i mä sjöl.
I detta ligger det något af lycka, något af styrka och
uppehållelse. Han kan inte komma till själfuppgifvandets
tröstlöshet. Det yttre må vara aldrig så svart och tungt
ikring honom, hans inre må vara aldrig så sönderslitet —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
