Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
han släpper inte denna stolthet, detta medvetande om att
hans jag, hans personlighets kärna har värde, är god.
Och detta är en räddning ur den tyngsta förtviflan, är ett
ljus i den fruktansvärdaste nattens mörker. Fröding kunde
vara tveksam om graden af sin förmåga, kunde vackla, då
det gällde att besluta sig för skaldens kall, men om detta
tviflar han icke.
Han vågar tvärtom sätta opp sitt eget gentemot det
stora goda. När han sjunger om sin stjärna, hvars lius
getts alltför svagt från hans sol, då förebrår han solen
straffet för denna svaghet, som ej var hans fel. Men han
säger trotsigt:
Min stjärna var ändå väl något värd
trots fläck och försvagadt ljus,
en än mildt lysande vänlig härd
för mig och mitt fattiga hus.
Det lyste af mitt om allt där var,
det var godt, fastän ej likt ditt.
»Det lyste af mitt» — i nöd och förtviflan lyser det
likväl af det som är hans eget, hans personliga.
Uteslutande på en enda punkt är det som Frödings
grubbel riktar sig. Förhållandet mellan godt och ondt,
den moraliska frågan är den som tager hans intresse.
Jag har här ofvan anfört hans ord om att ingen får anses
god och ingen ond, utan alla ha något af godt i sig och
alla kunna anses goda innerst inne. Fröding är aldrig
hvad man menar med en tviflare, hans uppfattning är
barnsligt, okonstladt enkel och ljusare förhoppningsfull än
man skulle kunna tro af hans vemod och hans klarsyn på
den mänskliga själfviskheten. Vår pina skapa vi själfva.
Fördömelsen, de eviga straffen är en saga. Vi ha makt
att förlåta oss, och i detta ligger räddningen. Fröding
menar för egen del på fullt allvar, hvad han uttalade som
sin förhoppning i »Nyköpings gästabud», att »för agnars
ondhet bränner ingen hvetet».
Likväl måste nan ta sin tillflykt till en försoningslära.
Det är ju inte nog detta som förklaring, att det högsta
höga och det lägsta låga båda höra med i harmonin, och
att först guden, inte människan har makt att se allt som
en enhet. I längden kan han inte nöja sig med en dylik
Svenska tkcdder. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
