- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
11

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

själf, att sjunka ned i skräck ocli bäfvan; och det kunde
ej gå på annat sätt, än att en så liflig själ mången gång
kastade lystna blickar öfver klostermuren och hängaf sig
åt en längtan ocli åt önskningar, sådana, som alstras inom
ett kloster. I skolan inhemtade det snillrika barnet ny
underkastelse och lydnad, nödvändigt själfförsvar och
påtvungen förställning.

Kär gossen ur sitt underjordiska hem trädde in bland
skolkamraterne, måste han oundvikligt bära en ovanlig ocli
ljusskvgg skepnad. Hans väsen var stilla och hans gång
ljudlös. Aldrig talade han om sitt hem, och aldrig förde
han någon kamrat dit. Hans klumpiga och grofva drägt,
som alltid var en och den samma (kort tröja, skor och
ullstrumpor), skaffade honom det målande tillnamnet:
korgossen. Han var för liten och svag att liafva smak för kropps
öfningar. Han var för lillgammal och för skygg till att
deltaga i kamraternas lekar och slagsmål. Lyfte någon
handen mot honom till slag, så tog han alltid till fotterna;
men, om man till ytterlighet retade honom, så hämnades
han, äfven med fara att få stryk, på de långa och
grof-lemmade kamraterne på samma sätt, hvarpå Loke vid Ägirs
gästabud hämnades på gudarne. Han använde den
kroppsligt svages vapen: bitande kvickhet, skärande hån, blodig
ironi, som drogo åtlöjet öfver hans motståndare; vapen,
som hela hans lif förblefvo hans. Ingen af medlärjungarne
anade hans snille. Detta har jag af en bland hans egna
klasskamrater. Hvad som sysselsatte hans tankar, det
behöll han för sig själf, ja, han tog nästan ofrivilligt sin tillflykt
till förställning för att dölja sitt tidiga tungsinne. Han
ansåg sig själf ega en utomordentlig förmåga i att i detta
hänseende vilseleda, i att ingifva sin omgifning den
föreställning, att han var en synnerligt munter och lefnadsglad
natur, då han i verkligheten kände sig ensam och af
människor oförstådd. Sin förmåga att vilseleda har han helt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free