- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
57

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

daiitle verk. De likna de trädlösa öarna i Söderhafvet, på
livilka passagerare från ett förbiseglande skepp tappa några
fraktkärnor och som icke lång tid därefter äro täckta af
stora skogar.

Kierkegaard hörde till det senare slaget. Han var
oemottaglig för flertalet af lifsintryck, emedan nagra ytterst
få sådana tidigt gripit honom så, att han aldrig blef från
dem fri och att do aldrig gåfvo plats åt andra. Han hade
skaldens behof af att mångfaldiga sig, att ur sin
personlighets gömsel utsända en skara olika gestalter; men han egde
ej därmed förenad skaldens makt att genom en fullständig
omskapning af sina lefnadsintryck gifva dem själfständigt
lif utanför honom själf såsom gestalter, livilka uppträda i
en mångfald af honom personligt ej vidkommande former
eller i växlande, för honom personligt främmande
lefnads-lägen. 1 stället för omskapningen af lefnadsintryeken
försiggick endast en lindrig omdiktning däraf; i stället för att
förvandla sig själf förklädde eller maskerade han sig. Han
samlade sig aldrig så mycket, som den rene tänkaren, han
klöf sig aldrig så mycket, som den verklige skalden gör.
Detta visade sig klart under den författareverksamhet, som
följde efter skilsmässan från den unga flicka, som han gifvit
sitt löfte. Man häpnar öfver storheten och kraften hos den
själ, som förmådde utspänna en så hvardaglig tilldragelse,
som en uppslagen förlofning i Köpenhamn, till ram omkring
en hel verld af tankar, svärmeri och poesi. På samma
siitt var det, som Dido, enligt sagan, förstod att med en
oxhud omsluta den ofantliga yta, på hvilken Kartago bygdes.
Ständigt å nyo tänker han sig in i och diktar sig ut ur
sin förlofnings- och pinohistoria. Hvarje del deraf blir en
afhandling eller en hok.

Med djupt samlidande tager han hennes sorg, omdiktar
den till andra kvinnors smärta; han återfinner den i de af
skalder och kompositörer skildrade förförda och öfvergifna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free