Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hvilken lion enligt sin uppfattning ej kan ingå ett
rätt äktenskap utan att yppa den samma. Antigone spelar
altså här mannens rol.
Riktigheten af denna tolkning ses af en
dagboksanteckning1: »Jag skulle nog kunna få ett slut på min Antigone,
om jag läte henne vara en mansperson. Han öfvergåfve
då den älskade, emedan han ej kunde ega henne i förening
med sin smärta. För att göra detta riktigt måste han göra
hela sin kärlek till ett bedrägeri mot henne, ty hon finge
annars på alldeles oförsvarligt sätt del af hans lidande.
Denna kränkning skulle då väcka familjens harm. En bror
kunde t. ex. uppträda såsom hämnare. Jag skulle då låta
min hjälte stupa i en duell.»
Han utförde, såsom bekant, icke denna plan; han kunde
icke utföra den, emedan det hade blifvit Clavigo-historien
om igen med en tillsats af Frater Taciturnus. Men
insätter man andra värden, den gamle lärftskrämarens
hemlighetsfulla öde i stället för Oidipus’, Kierkegaard för
Antigone, Kierkegaards fästmö i stället för Antigones brudgum,
så skall man under det vetenskapliga omhöljet och bakom
ombytet af kön lätt uppdaga samma oss nu välbekanta
tema, som om och om igen varieras.
13.
Uppdagandet af det från Kierkegaards personliga
handlingssätt hemtade motivet får dock sitt egentliga interesse
först då, när vi hland de fyra första psevdonyma arbetena
taga det enda, hvari ingen kärleks- eller förlofningshistoria
förekommer, det bland dem, hvilket tydligast bildar
öfver-gången till hans religiösa författarskap, och det, som genom
sin gammaltestamentliga kolorit och sitt förhärligande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
