- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
79

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

upptäckt någon af dessa stora grundsanningar, om hvilka
människoslägtet tid efter annan måste erinras, som alltid
med stor möda och lifsfara å nyo måste upptäckas och som
synas vara så enkla, att, när de på nytt inpräglats, man
förvånas öfver, att de någonsin kunnat af människor glömmas.

De upptäckande andarne känna ständigt, att deras
samtid har öga endast för den ena sidan af verldsklotet, lida
ständigt under den inre förnimmelsen af, att det fattas
något, att det fattas en hel verid i den allmänna
jäm-vigten; de begifva sig, såsom det i en dikt af Victor Hugo
skildras, på vägen för att finna denna motvigt, som ingen
känner eller saknar, och samtiden beklager deras fixa idé,
under det den förlorar dem ur sin åsyn. Då komma de
plötsligt åter i sigte, och, liksom dykaren stiger upp från
djupet med sin pärla i handen, så bära de den nya verlden
i sin hand.

Kierkegaards nya verld var begreppet den enskilde;
»den Enkelte» var den dyrbara pärla, som han frambar åt
sin tid.

Det var visserligen stort och skönt, att han i en
lidelselös tid alldeles själfständigt återuppdagade, hvad lidelse
är värd; att han i en slapp och skrädande tidsålder på
nytt erinrade verlden om, hvad innerlighet vill säga; att
han i denna juste-milieu-period, då människorna med ännu
större själfbelåtenhet än förut pratade i reformsällskap och
på folkmöten, apade efter hvar andra, kastade ansvaret och
skulden den ene på den andre och sköto kamraten fram,
när det gälde att våga sitt skin — det var stort och skönt,
att han under en sådan tid uttalade ordet: den enskilde;
att han äskade ljud däråt, och att han eftertryckligt hos
en hvar, som ville höra på, och hos en hvar, som ej ville
det, skaffade gehör åt den sanningen, att det vore genom
detta trånga pass, genom hvilket man kommer endast en i
sänder, som slägtet skulle tvingas att gå för att å nyo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free