- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
137

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

raren endast blifver anledning men ej orsak, samt genom
att å andra sidan, ortodox såsom lian är, fasthålla
ortodoxiens uppfattning af Kristus såsom Gud, hvilken är på
samma gång lärare och frälsare, får han motsatsen mellan
det humana och det kristliga att framstå skarpt och
skärande för läsarens öga. När sanningen skall meddelas,
sker det, efter den grekiska uppfattningen, sålunda, att
läraren söker, genom att väcka lärjungens själfverksamhet,
göra sig själf öfverflödig, alt mer utplånar sig själf och
slutligen försvinner såsom den tillfälliga anledningen till,
att lärjungen fick klarhet i sanningen. Han fruktar
framför alt att stå hindrande mellan lärjungen och sanningen.
Inom det kristliga området är förhållandet alldeles
motsatt. När sanningen där skall meddelas, så är det så långt
ifrån, att läraren är likgiltig och tillfällig, att han tvärt
om såsom Gud och frälsare är sanningen, att han således,
langt ifrån att utplåna sig själf, framträder såsom
tilleg-nandets föremål. Men, såsom den i tiden existerande
sanningen, såsom den under bestämda historiska förhållanden
i en ringa människas skepnad på jorden födde Guden,
såsom läraren, hvilken meddelar icke blott sanningen, utan
äfven vilkoret för att kunna tillegna sig den (tron), såsom
föremål för oundviklig och naturnödvändig förargelse, är detta
underbara väsen »det absoluta paradoxet». Och derpå bevisas
det med stor kraft, med ovederlägglig styrka, att gudens
framträdande i tiden icke är ett grand mindre paradoxt
för hans senare lärjungar än för hans samtida.

Det har väl med Kierkegaards logik plågat honom,
att detta paradox trots dess guddomlighet ej var fullständigt.
Han säger med rätta någonstädes i sina dagböcker för
1843: »Att Guds son blef människa, är visserligen det
högsta metafysiska och etiska paradox; men det är ännu

ej det högsta etiska paradox______ Kristi lif hade ett negativt

polemiskt förhållande till kyrka och stat. Det högsta etiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free