Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej forstå, att den nyare literaturens historia är liktydig ined
dess befrielse från traditionens moraliska och religiösa
föreställningar.
Det är på samma grund, som han, som annars slösar
med sin vördnad, talar med så ringa vördnad om Goethe,
ja lemnar en vrångbild af honom i Wolfgang Menzels stil
såsom omoralisk och irreligiös. Han låter sin assessor
om honom skrifva, att »denne förgudade heros, som kallas
konung i tankens rike, är mildast taladt titulärkonung i
religiositetens eviga rike.» Han förehåller honom, att han
»förnämt småler åt Klopstock, emedan det så mycket
sysselsatte dennes tankar, huru vida Meta, hans första kärlek,
som gift om sig, skulle tillhöra honom i ett annat lif.»
Han tvekar ej att förebrå en ande som Goethe, att han ej
till sin död bibehöll de bibliskt-mytiska föreställningar,
som han i sin ungdom inhemtat, att »han drog sig undan,
då det gäl de att vara sig själf trogen i sina
barndoms-intryck, då det gäl de att, om ock ända till förtviflan, med
försakelse af alla fordringar på lifvet eller på en
betydelsefull existens, kämpa för den dyrbara erinringen af föräldrar
och för gemensamheten i tro med de bortgångne.» Det
är honom tydligen obegripligt, att det i förhållande till
traditionella trosläror kan gifvas en högre pligt än
pietetens. Han förebrår Goethe, att denne ej gjort som han,
icke satt sig till motvärn mot hela den moderna
kulturutvecklingen i stiillet för att blifva dess ypperste befordrare
sedan renaissancens tid — han tänker sig möjligheten af, att
Goethe skulle kunnat utveckla sig till det han blef, ja till
mera än det han blef, om Goethe, i stället för att i sig
sammanfatta hela den tyska andens utveckling hos Lessing
och Winkelmann, Burger och Wieland, Herder och Kant,
i stället för att stråla såsom den alt fördunklande
medelpunkten i den stjärnbild, som danas af Schiller, Hölderlin,
Kleist, Heine och de andra friborna skaldeandarne, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
