- Project Runeberg -  Sören Kierkegaard /
169

(1877) [MARC] [MARC] Author: Georg Brandes Translator: Olof Arvid Stridsberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stämning beträffande honom förändrad efter Corsarens
förlöjligande af lians person. Corsarens anfall var nämligen
en signal för alt, livad af dold afvoghet mot honom fans,
att våga sig fram; och mot en betydande man fins det
alltid mycken dold afvoghet, mycket enskildt hat. Från att
hafva varit den förnäme, slutne författaren, »som stod utan
fläck, utan den minsta skugga, som ingen dittills vågat
anfalla eller ens vidröra,» 1 förbyttes Kierkegaard till en
half-komisk, halfgalen personage, som löpte staden omkring med
ett par löjliga smala ben, klädda i ett par löjliga
pantalonger, och från hvilken hvar och en, som fruktade att ock
få schavottera, höll sig på afstand. Adam Homo var ju
inte häller angelägen om att komma i Corsaren och måste
vara rädd för, att hans egna barn skulle efterapa den i en
Familj-Corsar.2 Kierkegaard hade för andra gången i sitt
lif kommit i delo med Köpenhamnsskvallret, och intrycket
var lika djupt, som första gången.

Den omedelbara följden af Corsarens anfall var hans
beslut att fortsätta sin författareverksamhet. »Det hade
alltid varit min mening att göra ett slut på min
ansträngande författarverksamhet genom det tysta, gömda, afstängda
lifvet i en prästgård på landet. . . . Nu antager jag, att det
är mitt kall att förblifva på min anvisade plats.»3

Men därpå började grubblet öfver själfva händelsen.
Alla dess särskilda sidor granskades en i sänder, såsom
fallet en gång hade varit med förlofningshistorien.

Först var det den oförrätt, lian led. I likhet med livarje
människa, som är utrustad med varm rättskänsla, kunde
Kierkegaard redan af sedliga skäl icke lära sig fördraga
orätt; den resignation, som han själf prisade, gaf plats för

Efterladte Papirer, del 1, sid. 314.
2 Adam Homo, 9:e sangen.

Efterladte Papirer, del 2, sid. 301.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 10:44:58 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bgskierkeg/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free