Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af denna anekdot framgår en viktig omständighet, nämligen att ingen
fackman närvarit vid besiktningen.
Enligt Fredenheim är Endymion funnen i Augusti 1783, “bland
ruinerna af Kejsar Adriani vidsträckta Villa vid Tivoli, icke långt från
Centocelle, uti en liten kammare, hvars väggar voro beklädda med flere
slags marmor, uti kejsarens palats vid piazza d’oro, under n:r 3 i Piranesis
stora plan, vid ingången till trädgården, på den sidan som är åt
fiskdammen. Köpt af Konung Gustaf III den 19 augusti 1785, af ägaren
Markisen Giov. Batt. Centini som rådde om jorden, och Monsignor Giov.
Franc. Compagnoni Marefoschi, som anställde gräfningen. Statyn är af
marmor kallad Greco duro, samt illa restaurerad af Giovanni Grossi. Då
den köptes förvarades den i Villa Picchini (Adlerbeth säger Marefoschi,
Armfelt Villa Cinque), där konungen såg densamma. “ (1860 års inventarium
efter Fredenheim).
Inköpet af statyn verkställdes genom Piranesi, som äfven drog försorg
om emballeringen och afsändningen. Den betaltes med 4000 Scudi
(omkr. 16,000 riksdaler Rmt) samt 200 Scudi (800 riksdaler) för extra
utgifter. Piranesi omtalar i flera bref de många svårigheter han haft att
bekämpa för att få slut på denna affär. Statyn ankom till Stockholm
1786 (se Fredenheims bref af den 4 augusti 1786 i Kungl. Biblioteket).
De restaurerade delarna äro märkligt nog utförda i samma italienska
marmor som de andra och synas icke heller i behandlingen på något
sätt skilja sig från de andra. Detta enastående förhållande kan endast
förklaras på två sätt: antingen är statyn öfverarbetad så ätt så godt som
ingenting af den antika ytan återstår, eller är hela arbetet modernt. För
det förra alternativet talar den omständigheten att vissa delar af sockeln
och angränsande partier äro något litet korroderade och alltså fått en
ålderdomlig patina. För den senare möjligheten däremot tala följande
skäl: 1, att de restaurerade bitarna passa så fullständigt in i brottytorna
som om de ursprungligen hängt samman med dessa, medan vid andra
restaurationer ytorna pläga vara afslipade för att passa; 2, att äfven de
delar som skulle vara nyinsatta äro skadade; 3, att de till marmorarten
och arbetet äro så lika de öfriga delarne att det icke med säkerhet kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
