Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAN ERSE, FRU BEATA OCH BRUKSFÖRVALTAREN 57
De viska till varandra samma ord. I
mörkningen är hon färdig. Herr Marcurell går före,
blåsande i pipan för att hon skall hitta vägen.
Hon raglar. Endast en gång stannar hon och
frågar:
"Var är ungarna?"
Herr Marcurell fruktar att all hans möda
skulle vara förspilld. Men törsten är henne
övermäktig, kroppen brinner. Hon raglar framåt
efter herr Marcurells pipa. I vassen släpper han
henne.
Herr Marcurell är då själv så trött, att han
icke ens gitter hämta sin röck från Ryglinge vägg.
Detta var herr Marcurells sista gärning. Så
snart olyckan blev känd, sände grannen, bonden
i Stenshult, bud till Klockeberga. Erik Janse
träffades likväl icke. Han hade samma kväll ridit
till släktingar i Sörmland och därifrån fortsatte
han ned i Östergötland. Under fyra års tid var
han borta från Ryglinge. Men sonen Jan visade
herr Marcurells röck för länsman och blev det
fällande bevis. Fru Beata tör väl ha offrat några
fläsksidor för sin tjänare, likvisst förgäves. Herr
Marcurell dömdes till galgen.
Folket i Lillhammar trodde så visst, att herr
Marcurell skulle gå igen. Och gjorde han det icke
själv, så gjorde hans gärningar. Han hade tagit
ut lysning mellan en torpare under Björkenäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
