Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARON I RYGLINGE OCH DESS SÖNER 137
mor, att far inte vill köra bort någon från
Ryglinge."
Aron steg fram och låtsades ingenting veta,
men han vakade hela natten, rädd för eldfara.
Framåt morgonen hörde han, hur det knakade
uppe på löftet. Genast trodde han, att
strykerskan satt eld på huset. Han tog ämbaret med
vatten och klättrade uppför stegen. På löftet var
mörker, han kände intet os. Men alltjämt hörde
han ett knastrande från ena hörnet. Då kastade
han vattnet efter ljudet. Där blev ett stånkande.
Aron frågade, vad som stod på. En bra stund
fick han vänta på svar. Slutligen sade Olof:
"Det kan I veta, far, att jag ligger hos min
fästekvinna."
Aron frågade vidare, vem som var sonens
fästekvinna, och svarade Olof oförskräckt, att
hans fästekvinna vore klockarens Klara.
"Så har du gjort far din till menedare,"
sade Aron. Han steg ned och satte sig på härden.
Morän låg i bänken, hon vågade icke knysta.
Dock tyckte hon sig höra, att Aron skrattade,
vilket sällan skedde, och trodde hon därför att
allt skulle sluta väl.
Häradsdomaren lät sig emellertid icke
beveka. Bröllop ville han icke höra talas om.
Prosten, prostinnan, klockare och ännu flera
voro i håll med honom utan att vinna någon
ändring. Han ställde sig slutligen döv, satte
handen bak örat, blundade och skakade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
