Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRGEN SIEDELS BREV
175
"Så stiger du uppför trappan och kommer till
min kammare."
Han går tillbaka under trädet och väntar.
Från stugan hörs skrik och skratt, som när glada
bröder skämta. Ibland kan han höra fars röst:
"Ärlige bergsman, redlige granne."
Han vet, att far icke längre är glad. Det
måste ju vara så. När bytet är vunnet, blir allting
meningslöst. Malmen skall brytas, vräkas till
varp. Skogen skall huggas, ruttna och sjunka till
sjöbotten. Det blir icke någon mening i hela
livet, förrän han siktar ett nytt byte.
I veckor har han smugit kring Lerberget,
passat och passat. Och redan är jakten över,
bytet färdigt till förruttnelse.
Glädjen är kort, livet ohyggligt långt.
Men nu hade Jörgen Siedel — icke far, icke
farfar — en annan Jörgen Siedel hade lovat
något.
Något nytt. Något nytt i den Siedelska
ärtskidan.
Han tänkte icke längre på det, han tänkte på
flickan. När ljuset slocknat, steg han uppför
trappan. Han kom in i en kammare, där var
mörkt. Han hörde någon andas och gick efter
ljudet. Så kom han till en säng och började treva.
Han fann en stor kropp, en het oroligt plockande,
skälvande hand, ett stort ludet ansikte.
Det var Jörgen Siedel.
Han tänkte icke på, att flickan narrat honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
