Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen, kring honom, som vakade öfver den sjuke.
De klibbade vid hans hals, vid hans panna, vid
hans läppar; de smögo sig in i hans skägg och i
hans hår. De flöto in i näsa och mun.
»Lostman, svara nu! Här står jag inte ut
längre.»
Han viftade med näsduken framför ansiktet.
»Är du rädd? Hva är du rädd för? Du
kan väl förstå att jag inte vill göra dig något
illa. Du är ju slut. Hva skulle jag göra dig?
Men jag vill veta; jag måste veta. Jag
vågar för mycket annars, det blir naturligtvis att
svära sig fri. Och då vill jag ha ryggen klar.
Nå Lostman!»
Men gubben var inte rädd längre. Bengts
ord hade ställt inför honom det enda, stora,
oundvikliga, det enda, som betydde något. Att
han skulle dö. Det gjorde honom lugn, det gjorde
honom oåtkomlig. Han föll tillbaka på rygg; ett
ögonblick låg han stilla, uttröttad. Så knäppte
han mödosamt händerna, läpparna darrade och
skildes till ett ord eller till ett leende; ett mörkt
skum sipprade fram i mungiporna.
Bengt förstod.
»Ja du är räddad», sade han. »Intet ondt
i det. Det är inte så farligt för mig heller. Jag
har i värsta fall en utväg. Jag låter Sven stå
för det. Har man sett någon af oss, så är det
honom. Och han vågar ingenting säga — ingenting
säga, nej. Ingenting. Om mig.
Och neka vågar han icke.
Och så är han ensam. —»
Han stirrade framför sig; han hade glömt den
dåliga luften och viftade icke längre med näsduken.
Så svalde han och tog om de sista orden.
»Han är ensam, mer ensam än jag. Jag ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
